Rolig roadtrip med virrig vodkapimplande morsa
Teater Galeasens ”Eurotrash” spritter av varm humor
Uppdaterad 2026-04-17 19.19 | Publicerad 2026-03-24
”Eurotrash” på Teater Galeasen
Världen svämmar över av uppkomlingar och nationalister. Allt är ett värdehaveri och dessutom ska gamla mamma snart dö. Teater Galeasens version av Christian Krachts fenomenala roman ”Eurotrash” från 2021 träffar mitt i framtidspanikens bankande hjärta.
Romantexten kan vid läsning te sig elegant litterär, men inför fullbordat faktum tycks den hela tiden ha varit redo för iscensättning. Den första gjordes också redan samma år som romanen kom ut av Jan Bosse på Schaubühne Berlin. När det nu är dags för Sverigepremiär är det dramatikern Kristian Hallberg som flyhänt destillerar fram romanens viktigaste situationer och länkar ihop dialogens skruvade brottningar mellan mor och son. Natalie Ringlers regi är lekfullt lätt. Spelet spritter av varm humor, utan att skoja bort bråddjupen och det fintoniga registret av relationskänslor. Äntligen en adaptation som infriar högt ställda förväntningar!
Krachts författarskap genom sju romaner är den rotlösa globetrotterns. I höstas kom romanen ”Air” som utspelar sig på Orkneyöarna, i Stavanger och en medeltida fantasyvärld. ”Eurotrash” från 2021 är däremot ”in-hemsk”: platsen är författarens klaustrofobiska hemland Schweiz och motivet en (fabulerat) självbiografisk roadtrip med gamla mamma, full av uppgörelser.
Sonen Christians status är inte att ta fel på i inledningsscenerna. David Rangborg i rollen är så full av tankar inför sitt besök hos mamman att han blivit förstoppad. Alla han stöter på tvingas artigt lyssna på hans privata monolog och när lampan på hotellrummet släcks fortsätter han monomant att prata.
Nästa dag är det dags: ”Mama” öppnar dörren i gul dräkt. Monica Stenbecks figur är ett växlande väder. Hon är en avdankad lady, med väskan full av vodka, fenobarbital och gammal smutsig familjebyk. Hon är egocentrisk och ger svar på tal – helst i citatform. Men hon är också en skör och virrig gammal mor.
Christian blir snäll men tuffar till sig under vägen. För plötsligt ska de ut och resa, taxin väntar. Och det blir en färd inte bara mellan banken, Zürich, en forellrestaurang, en flygplats, en alptopp, ett barndomshem och till sist mentalsjukhuset/ett drömt Afrika. De rör sig också mellan nuet och de solkiga minnena (landets och familjens). Och än mer: mellan emotionella positioner i en vuxen mor-barn-relation. Grämelse, revanschlystnad, katharsislängtan, konfrontation, omöjlighet, ömhet och David Bowies ”Lazarus”. Allt finns med.
Figurerna är fint utmejslade. Deras lyxiga förflutna (modern visar sig ha 600 000 franc att slumpa bort), hennes nazistpappa som hon aldrig konfronterade, Christians anekdoter som de gemensamt lugnar ner sig med, hennes stomi som ständigt måste tömmas. Trots specificiteten och det schweiziskt inkrökta är allt samtidigt väldigt igenkännbart. Relationsspelet är som en dans mellan magneter som attraherar och repellerar. Som en charad där en gräver upp och den andra skyler över. Som ett avsked, vars utmätta tid möjliggör en stunds vila i något nostalgiskt, eller ett huvud mot en axel.
Hur kan detta djupa och berörande också bli så roligt? Monica Stenbecks drama queen till Mama är förstås scenens komiska epicentrum. Den vansinniga gondolfärden (saxlift) till alptoppen i jakt på edelweiss är en höjdpunkt i dubbel bemärkelse. Men lika stor humor står sidorollerna för. Johan Wahlström fixar fram en taxi genom att ställa ett par stolar som förarsäte respektive baksäte som man gjorde i leken som barn. Han behöver en annan gång bara dra hotellfilten som sjal över huvudet för att bli gamla mormor som ojar sig vid nazimakens grav när ett minne får liv. Fredric Odenborg är likaså helt underbar i sina elastiska rollbyten. Ena stunden är han germansk sektledare på ett obskyrt hotell, nästa en isländsk valkyria/tjänsteflicka i bdsm-lek med nazimorfar.
Uppsättningen är full av roliga förvandlingar, både av figurer och scenografi. Det är kort sagt teater av allra bästa märke – inte ”arktiskt kyld” såsom Mama vill ha sitt vita vin, utan 37 grader.
Prenumerera på nyhetsbrevet om scenkonst: Premiärlejon & Scengångare
