Så vacker och så tragisk kärlek på Drottningholm
Estetiskt läcker iscensättning av Georg Philipp Telemanns sällan spelade opera om Orpheus och Eurydike
Publicerad 2025-08-03
”Orpheus” på Drottningholmsteatern
Man skulle kunna tro att Stockholms två 1700-talsteatrar är svurna konkurrenter. Men istället verkar de snarare samarbeta mot ett gemensamt mål – att fortsätta förvalta och förädla den traditionella musik- och operakonsten. Vilket båda gör med den äran.
När Drottningholms slottsteater nu premiärspelar den tyske barockkompositören Georg Philipp Telemanns (1681-1767) ”Orpheus”, som uruppfördes i Hamburg 1726 men bara satts upp en gång tidigare i Sverige (i Vadstena 2019), är såväl scenograf som kostymör desamma som för Confidencens ”Don Giovanni”. Inte konstigt alls, då Christer Nilsson med sin dokumenterade känsla för 1700-talets scenestetik vet hur man får Drottingholmsteaterns unikt bevarade originalkulisser — med vindmaskin, molnchar och allt —att framkalla historisk teatermagi som vore den ny inför en imponerad nutidspublik.
Kostymdesiger Anna Kjellsdotter bidrar lika väl till ögonfröjden med sina konstnärliga förhöjningar av epokens kännetecknande linjer. I ”Orpheus” blir grekiska fretmönster i kanten på herrarnas rockar och inslag av klassiskt grekiskt maskspel eleganta hälsningar till det antika stoffet. Och så vackert ramas Eurydikes kärlek in av sirliga blomsterarrangemang liksom svävande runt den vita brudklänningen.
Georg Philipp Telemanns tolkning av myten om om Orfeus och Eurydike har den alternativa titeln ”Die wunderbare Beständigkeit der Liebe” och skiljer sig betydligt från andra versioner. Dessutom har hans opera behövt rekonstrueras och skarvas ihop med hjälp av annan musik av den musikaliska ledaren Francesco Corti, och Drottningholmsteaterns barockfähiga orkester, eftersom det länge försvunna partituret återfanns i ofullständigt skick på 1970-talet och kräver handpåläggning för att hänga ihop. Resultatet, framfört på tidstypiska instrument som cembalo och luta, gör denna uppsättning extra musikaliskt intressant och variationsrik.
I Telemanns ”Orpheus” har drottning Orasia av Trakien fått en drivande roll i denna tragiska historia om kärlek så stark att den håller ända in i döden. Klädd i passionerat röd, frasig krinolin spelar den kraftfulla kanadensiska sopranen Florie Valiquette ut denna arketypiska dramaqueens obesvarade kärlek till musikguden Orpheus, med giftigt vassa rader om hämnd och magnifikt, kolsvart vansinne i blick. Här är det hon som låter mörda Orpheus älskade Eurydike på grund av sin okontrollerade svartsjuka.
Eurydikes dödsscen blir på Drottningholm ett konstverk i sig, när nymferna drar ut symboliskt blodröda band ur midjan på sopranen Lauren Lodge-Campells vita klänning. Lika dramatiskt fascinerande är scenen när Orpheus, känsligt sjungen av barytonen Yannick Debus, stiger ner i underjorden via en portal formad som en grekisk, blodröd maskaron. Även i Hades har Telemann och hans librettist tagit sig friheter. Dödsrikets chef Pluto (Lisandro Abadie) har inte längre drottning Persephone vid sin sida, utan istället den queera sidekicken Ascalax, sjungen av den hypnotiskt fängslande countertenoren Rémy-Brès-Feuillet i svart kajal, svart slängkappa och voluminösa fjädrar. Det är han som gör dealen med Orpheus om att denne ska få hämta tillbaka sin älskade Eurydike till de levandes värld på villkor att han inte ens tittar på henne på vägen ut ur dödsriket. Givetvis är Orpheus kärlek så stark att han inte heller i denna version kan motstå frestelsen att vända sig om för att se sin Eurydike – och allt är förlorat.
I den här versionen fortsätter dock historien i en tredje akt, där Orasias kärlek till Orpheus förbyts till vrede, varpå hon skickar sina våldsamma backanter att slita honom i stycken.
Ett par parallellhistorier finns också som medger ytterligare musikaliska och sceniska variationer, vilket gör denna ”Orpheus” till en både komplex och oupphörligt intressant upplevelse. Det är dock lätt att hänga med tack vare Elena Barbalichs tydliga regi och sångarnas följsamma och välartikulerade gestaltning. Att ensemblen sjunger på såväl tyska som italienska och i ett mellanspel även på franska bidrar ytterligare till mångfalden, men kan onekligen få en att undra om det egentligen betyder något för historien, eller bara liksom är så. Oavsett avsikt sätter språkbytena definitivt färg på en redan färgstark, varierande och estetiskt läcker föreställning.
