Suveränt spelat i fascistfestens skugga
Ettore Scolas film ”En alldeles särskild dag” blir utmärkt teater
Uppdaterad 2025-08-17 | Publicerad 2025-08-16
”En alldeles särskild dag” på Göteborgs stadsteater
Benito Mussolini föraktade Adolf Hitler i början av deras bisarra bromance. Il Duce kallade Führern för sunkig rörmokare när denne kom på statsbesök i oljerock och bara ville prata rasbiologi. Men åren gick, Italien underpresterade som krigsmakt och Hitler blev deras alfahanne.
Ett nazistiskt statsbesök i Rom utgör fonden till "En alldeles särskild dag" - Ettore Scolas mästerliga film från 1977 som dramatiserats av Gigliola Fantoni och nu spelas på Göteborgs Stadsteater i regi av Mattias Nordkvist. Här går romarna man ur huse för vidunderliga parader och furiösa tal till Hitlers ära. Endast mammor utan hembiträde och män med bannlysta ”böjelser" måste stanna hemma. Alltså råkas grannarna Antonietta och Gabriele på tu man hand, och ett relationsdrama rullas upp i ett bedagat höghus där bara portvaktskärringen stör.
På filmduken förkroppsligades den olyckliga hemmafrun och den fördömde journalisten av Sophia Loren och Marcello Mastroianni - europeiska filmstjärnor med närmast gudomlig status. Oavsett perspektiv är minnet av dem svårt att bli av med, när man ser teaterversionen med Victoria Olmarker och Johan Friberg i Göteborg. Men regissör Nordkvist har krattat manegen väl för just de här skådespelarna, som levererar högkvalitativ teater utan överflödiga poser inom teaterscenens naturliga begränsningar. Nordkvist står också för den snygga och smarta scenografin som låter perspektivet zappas från kammarspel till mastodontiska journalfilmer från Roms gator, på nolltid.
Uppsättningen tar fasta på det vardagliga och murriga medan det sensuella, flyktigt storslagna är nedtonat. Lite tråkigt, men inledningsvis kompenseras det av en humoristisk underton.
Victoria Olmarker är kvick, diskret men uttrycksfull och har strålande tajming i sin utveckling från deprimerad och resignerad till att äntligen vilja leva igen.
Johan Fribergs Gabriele härbärgerar en återhållen vrede men håller cool distans till sitt öde som syndabock ett totalitärt samhälle. Också hans skådespeleri är välavvägt och fritt från överdrifter, trots att flera scener bjuder in till stora åthävor. Han lyckas se människan, till och med när han hittar Antoniettas fascistiska klippbok. Skådespelarduon är kort sagt suverän. De formar dialogen, från rapp och kul till lätt konfrontativ, sedan dramatisk och till slut stoiskt stillsam.
Ljuddesignen kompletterar upplevelsen. Som när de skrämmande, samtidigt överväldigande pampiga bilderna från Mussolinis tal till massorna projiceras på Antoniettas stora lakan, på tork på takterrassen. En av många begåvade lösningar i denna utmärkta uppsättning.