Anders, 69, fick fel behandling – dog i stroke: ”Knäckt oss”
Publicerad 2025-11-11
Sorgen kom i två skepnader.
Först när Anders dog – sedan när familjen fick reda på att det kan ha skett helt i onödan.
– Min sorg nu är värre än någonsin. För det är just det här ”tänk om”, säger dottern Lisa.
Symtomen oroade familjen. Blodtrycket steg och det enda den vanligtvis så aktive 69-åringen ville göra var att fortsätta sova.
Till slut låg Anders Sjöström nästan medvetslös på golvet.
Sedan väntade elva dygn på IVA, med flera väckningsförsök.
– Vi höll hoppet uppe fram till sista sekunden, säger hans yngsta dotter Lisa.
Den 25 maj gick det inte längre.
Symtomen
Ljusen står tända på bordet bredvid två inramade foton. Systrarna Maria, 39, Anna, 37, Sara, 36 och Lisa, 30, slår sig ned.
– Vi alla är så himla nära varandra, och så extremt nära pappa, säger Sara.
Lisa var den enda av dem som var hemma i föräldrahemmet i Kalmar den 14 maj. Resten av systrarna befann sig i Stockholm, där de numera bor.
Hon var övertygad om att Anders hade fått en stroke.
– Han sluddrade och klarade inte de klassiska motoriktesterna, säger Lisa.
Väl på akuten trodde läkarna i stället att det rörde sig om kristallsjuka och Anders skulle därför läggas in på öron-näsa-halsmottagningen, men på grund av platsbrist hamnade han i stället på hjärtmottagningen utan övervakning.
Lisa och hennes mamma sade godnatt och åkte hem efter att ha fått lugnande besked. Det var i alla fall ingen stroke, fick de till sig.
Systrarna i Stockholm bestämde sig för att avvakta.
Men när telefonen ringde klockan 03.17 förändrades allt.
– Läkaren berättade att pappa hade fått en stroke och att det var allvarligt, säger Lisa.
När Anders kom in gjordes en CT-röntgen (datortomografi). Stroken upptäcktes först flera timmar senare, när en ny röntgen med kontrastvätska gjordes.
Trots att oron växte förstod de först inte hur illa det var. Medan Anders vårdades på IVA passade de på att göra fint i hans älskade trädgård.
De planerade att bygga en ramp ifall att han skulle behöva rullstol den första tiden.
Men Anders kom aldrig hem igen.
Fick besked via radion
Efteråt väcktes många frågor. Men svaren var desto färre. I journalanteckningarna framgår att symtom som sluddrigt tal framkommit när Anders kom in till sjukhuset.
– Vi fick nästan alltid uppsöka läkaren själva för att få svar, trots att han checkade av symtom efter symtom för stroke. Det var ingen som informerade oss på det sätt vi önskat. Allt var väldigt diffust, det var mycket olika bud från olika håll, säger Lisa.
Månaderna gick. Och familjen gjorde vad de kunde för att försöka gå vidare.
– Läkarna hade sagt att det inte fanns något man hade kunnat gjort annorlunda, och vi var någonstans tvungna att acceptera det, säger Sara.
En dag i oktober, när deras mamma putsade fönstren, hörde hon något på lokalradion som fick henne att frysa till.
En hade gjorts gällande en man i 70-årsåldern som dött på länssjukhuset i Kalmar.
”En ofullständig undersökning ledde till försenad strokediagnos och i förlängningen utebliven behandling. Patienten avled senare. Det går inte att utesluta att tidigare diagnos och därmed behandling hade givit ett annat utfall” står det i anmälan.
– Vi tänkte direkt att det här låter precis som pappa, säger Sara.
Gunhild Nordesjö Haglund, chefläkare på länssjukhuset i Kalmar, säger att man sett brister i hanteringen.
– Det är anledningen till den här lex Maria-anmälan. Det gör man när man ser att någon har skadat sig i vården och att den skadan är undvikbar. Det övriga kan jag inte kommentera i detta läge, säger hon.
”Knäckt oss”
Men för familjen kom beskedet helt utan förvarning.
– Det enda vi hade hört hela tiden var ju att det inte fanns något som kunde ha gjorts annorlunda, säger Anna.
Varför ingen fått reda på det vet de inte, men de hade misstänkt hela tiden att något inte stod rätt till.
Det enda de fick veta var att sjukhuset ville ha en redogörelse för deras upplevelse, enligt rutin.
För familjen började allt plötsligt om igen. De är kritiska mot att de inte informerades om anmälan innan den gick ut till media.
– Det har knäckt oss totalt. Hade det inte funnits någonting att göra kan man på något plan acceptera det, säger Lisa.
– Min sorg nu är värre än någonsin. För det är just det här ”tänk om”. Han hade kanske kunnat vara här med oss i dag.
Egentligen är det för jobbigt att prata om. Men de är överens om att det här aldrig får hända någon annan – och att rutinerna måste förbättras.
– Vi hade så mycket frågor som de inte svarade på, trots att de uppenbarligen satt på svaren, säger Anna.
– För dem är han bara en siffra i statistiken, men för oss var han hela vår värld. Det verkar så oviktigt för dem, när de säger saker som de tror för dagen och som vi ska förlita oss helt på.