953 dömda för kidnappning i Sverige
147 personer dömdes för kidnappning bara förra året.
I dag publicerades en gedigen kartläggning av ett mycket grovt brott som vi vet anmärkningsvärt lite om.
Researchföretaget Acta Publica, som med jämna mellanrum ger ut ambitiösa rapporter om brott som det finns mer åsikter om än kunskap i, höll i morse ett frukostseminarium i Stockholm.
Ämnet var ”Kidnapparna – en kartläggning av dömda för människorov i Sverige”.
På en skärm visade journalisterna Erika Nekham och Anna Norberg, författarna till rapporten, en bild på en ung man med hotfulla figurer i bakgrunden.
Han kallas Alex och hölls fången i flera dagar, han transporterades mellan olika adresser med huva på sig, bands, misshandlades svårt, knivskars, kördes ut i en skog och skenavrättades med pistol.
Bilden skickades också till den unge mannens mamma, tillsammans med ett krav på hundratusentals kronor.
Ett av många fall av en brottslighet med livstids fängelse i straffskalan som sällan når löpsedlarna, toppar tv-sändningarna eller blir föremål för debatt mellan bekymrade experter i radioprogram och morgonsoffor.
Stora rubriker om kidnappningar har det i och för sig blivit då och då genom åren, men då endast om undantagsfallen, talman Per Westerbergs brorson, Sibas vd Fabian Bengtsson, artisten Einár.
Personer tillhörande eliter, personer med pengar.
Att det mellan januari 2015 och juni 2024 finns 380 fällande tingsrättsdomar för människorov är en annan och hittills okänd sak.
953 personer har dömts, inte helt överraskande mest män, endast 68 kvinnor återfinns i statistiken.
Under epoken som kartläggningen gäller har antalet människor som har fällts ökat från runt 50 per år till över 140.
Det innebär inte nödvändigtvis att kidnappning blivit vanligare, av lätt insedda skäl är det här ett brott som innehåller ett mörkertal, men rapportförfattarna tror att det ökar i omfattning.
Jag delar den bedömningen. Det har blivit lättare att föra över pengar. Swish och sms-lån.
Tillgången till maktmedel i form av vapen har ökat. Och apropå maktmedel, alla har nu en mobil som det går att ta filmer med.
Filmer som skickas till anhöriga eller som används till utpressning genom att offren tvingas till förnedrande handlingar, blir kissade på, tvingas kyssa kidnapparnas skor.
Vad är då kidnapparnas motiv?
Inte alldeles överraskande är svaret för det mesta ekonomiskt. Pengar är helt eller delvis motivet i 80 procent av domarna.
Men det är ofta förbluffande små summor det handlar om. Några tusenlappar. En tv som bärs ut.
Det är en anmärkningsvärt enfaldig form av brottslighet, detta. Krävande då offret ska hållas under uppsikt dygnet runt. Osannolikt att det blir snabba cash. Stränga straff.
Sannolikt är det därför som endast var femte av 940 dömda har kopplingar till kriminella organisationer. Gängen ägnar sig åt lukrativare brottslighet. (Även om det inte finns skäl att förvånas över att Rawa Majid, dömd för medhjälp till människorov, dyker upp i materialet).
Påtagligt är också våldet. Mer våld än vad situationen kräver.
Fingrar har klippts av, tänder har dragits ut, kroppar har bränts med cigaretter. Sex fall har lett till döden: fyra mord, två resulterade i dom för vållande till annans död.
Sexuella motiv finns också, men det är ovanligt. Det mest kända fallet är läkaren som kidnappade en kvinna och höll henne inlåst i en bunker en vecka.
Acta Publicas rapport är viktig. Den innehåller ny och värdefull information om en brottslighet som är lika vedervärdig som outforskad.
Offren lever vidare med sina fysiska skador och med psykiska besvär som kan vara livslånga. De lever med sin tystnad och sin skam, ointressanta för tidningar, radio och tv.
Frågan är varför vi vet så lite om fenomenet.
Det sannolika svaret är att det handlar om människor i samhällets bottenskikt, de som bor i skuggorna och i gränderna, en gång i världen skildrade i Karl Bertil Jonssons julafton och sedan bortglömda.
En brist på kunskap som varken är smickrande för kriminologin eller för journalistiken.
