Rättvisa endast för miljonärer
Rättvisa är endast till för den med mycket pengar.
En hovrättsdom i dag om en patientskada är ett tydligt exempel på en djup orättvisa i svensk lag.
Jag har skrivit om det här fallet tidigare, det har vandrat hela vägen upp till Högsta domstolen och neråt i den juridiska hierarkin igen.
Med inte särskilt allvarliga besvär i en fot sökte en kvinna vård för ett antal år sedan.
Men operationen som genomfördes fick katastrofala resultat och patienten blev sjukskriven med kraftiga smärtor och allvarliga psykiska besvär i över tre år.
Med stöd av ett utlåtande från IVO, där det konstaterades att ansvarig läkare brustit i diagnostisering och i val av behandling, vände hon sig till domstol för att få ut den ersättning som vårdgivarens försäkringsbolag inte hade lust att betala.
Kvinnan förlorade i tingsrätt och hovrätt, men den högsta instansen ansåg att domstolarnas beviskrav var för höga och skickade tillbaka målet.
I dag kom så hovrätten med sin andra dom i målet.
Domstolen anser att kvinnan fysiska skador har orsakats av operationen, men inte de psykiska.
Game over, försäkringsbolaget vann igen.
Men det finns anledning att stanna upp här för ett ögonblick. I sin första dom ansåg hovrätten nämligen att även de mentala problemen hade orsakats av läkares ingrepp. Att hon ändå förlorade den gången berodde på andra saker.
Samma material i båda förhandlingar, men två olika resultat i en och samma hovrätt.
Nu är det i och för sig inte ovanligt att domare drar olika slutsatser. Bevisvärdering är inte och kan inte vara en exakt vetenskap.
Men att bedömningen av en central fråga kan skilja sig så här mycket beroende på vilka personer det är som dömer är en rättssäkerhetsfråga.
Det går också att ha principiella och moraliska synpunkter på den ekonomiska risken som en människa tar då hon utmanar en försäkringsjätte som har tillräckliga finansiella muskler för att anlita en halv armé av jurister.
Hovrätten kom i dag fram till att hon ska betala nästan 1,8 miljoner till motparten.
Kostnaden för försäkringsbolagets ombud väcker sannerligen frågor. Den här ekonomiska tvisten är egentligen småpotatis för företaget, vilket inte hindrat att advokatbyrån som anlitades har jobbat som en iller med fallet i flera år.
En annan konstighet är antalet timmar som dessa advokater har säger sig ha lagt ner på ärendet.
De är nästan lika många som kvinnans advokat. Detta trots att det är hon som har haft bevisbördan, vilket innebär att hennes jurist rimligen behöver lägga ner mer arbete än motpartens.
Och det handlar inte bara om antalet timmar, advokatbyrån yrkade ersättning med en timtaxa som med betydande marginal överstiger normen.
Kanske är sista ordet trots allt inte sagt. Emelie Righammar, advokaten som företräder kvinnan, ska än en gång försöka få upp målet i Högsta domstolen.
Vi får se hur det går. Sannolikt är sista ordet sagt, men alldeles omöjligt är det inte att hon lyckas.
Tills vidare nöjer jag mig med att konstatera att Davids kamp mot Goliat är tillräckligt ojämn redan utan denna anmärkningsvärda ekonomiska orättvisa.
