Vämjeligt politiskt skådespel efter utvisningen av bebisen
Ledande politiker tävlar just nu i upprördhet över beslutet att bebisen Emanuel ska utvisas.
Sanningen är att de varnade för just riskerna för barn i sitt lagförslag.
Ekots avslöjande i fredags, att ett spädbarn fått ett utvisningsbeslut till Iran trots att föräldrarna arbetar i Sverige, har lett till ett inte oansenligt antal udda politiska rektioner.
Exempelvis var den sverigedemokratiska riksdagsledamoten Ludvig Aspling ute i sociala medier och påstod att Sveriges Radio ljög och att sanningen var att föräldrarna inte fått sitt spårbyte förlängt och att barnet inte fått ett eget utvisningsbeslut.
Aspling pratar kvalificerad smörja. Migrationsverket har fattat ett utvisningsbeslut om just Emanuel. Jag har sett det med egna ögon.
Moderaten Louise Meijer, ledamot i Justitieutskottet, ser rapporteringen om det bisarra beslutet som ännu ett bevis på att medierna bedriver en samordnad kampanj för ökad migration.
Några belägg för sin konspirationsteori presenterar hon dock inte.
Det ligger sannolikt närmare till hands för de flesta att det pressen i själva verket gör det pressen ska göra, nämligen att kritiskt granska makten och visa vad stiftade lagar får för konsekvenser.
Längre upp i den politiska hierarkin är tongångarna mer försiktiga.
”Beslutet verkar orimligt”, har migrationsminister Johan Forssell sagt.
”Som partiledare för Kristdemokraterna är ordning och reda viktigt i migrationspolitik. Det gäller på alla sätt, då kan inte små bebisar ensamma utvisas ur landet”, morrade Ebba Busch på det forum som tidigare hette Twitter.
Även statsminister Ulf Kristersson och oppositionsledaren Magdalena Andersson har tvått sina händer och suckat om hur orimligt det hela låter.
Till saken hör dock att de alla företräder partier som i mars förra året röstade för lagändringen som skulle komma att drabba bebisen – trots att det fanns uttryckliga varningar för att barn skulle komma att träffas av bestämmelsen.
Det var ett paket med förändringar som primärt syftade till att personer som har fått ett beslut om att de ska lämna landet också ska återvända till hemlandet.
En av förändringarna rörde avskaffandet av det så kallade spårbytet, det vill säga möjligheten att ansöka om uppehållstillstånd för arbete om asylansökan avslås.
Att det fanns en stor politisk majoritet för denna förändring är inte konstigt. Riksrevisionen hade granskat spårbytet och upptäckt lönedumpningar, skenanställningar, utnyttjande av utsatta människor.
Någonting behövde göras. Men det fanns risker med den lösning som valdes.
I regeringens proposition varnades uttryckligen för att barn kunde drabbas av de nya reglerna:
”Förslaget om avskaffande av systemet med spårbyte innebär bl.a. att barn, liksom övriga familjemedlemmar, inte längre kommer att kunna beviljas uppehållstillstånd på grund av anknytning till en spårbytare. Det kan därmed indirekt påverka barnet”.
Det är precis det här som har hänt Emanuel. Den lille pojkens mamma hade fått avslag på sin asylansökan, men kunde stanna kvar i Sverige eftersom hon fått jobb som undersköterska.
Men regeringsunderlagets partier ignorerade varningarna i sin egen proposition och hade naturligtvis inga problem att få med sig Socialdemokraterna, som i migrationspolitiska frågor närmast är att betrakta som ett femte Tidöparti.
När nu konsekvenserna av lagändringen blir kända, låtsas politikerna vara överraskade och kräver förändringar.
Det är ett vämjeligt skådespel.
