Det var bättre förr – då möttes folkmordet av en opinionsvåg
Folkmord pågår dagligen inför öppen ridå och den svenska solidaritetsrörelsen är lamslagen. Demonstrationerna är få och med så fåtaliga deltagare att det kan avfärdas som betydelselösa meningsyttringar av skränande extremister långt ut i den politiska marginalen.
Följaktligen finns ingen folklig opinion som driver på regeringen för ett klart ställningstagande mot folkmordet och de dagliga krigsförbrytelserna. Högerregeringen kan i godan ro förskansa sig bakom sin djupsinniga analys att det inte är ens fel att två träter och att Israels massmord på tiotusentals kvinnor och barn och utsvältning av två miljoner människor är lagom massmord och lagom utsvältning (”proportionerligt”, ”Israel har rätt att försvara sig”).
Inte ens när Israels regering deklarerar att det inte längre handlar om att försvara sig, utan att det nu handlar om att erövra Gaza och fördriva alla palestinier i området låter sig den svenska regeringen rubbas.
Denna hållning som framförs i vårt namn borde inte ha varit möjlig. Det var bättre förr. USA:s folkmord i Vietnam, som också pågick inför öppen ridå, även om det till skillnad från det dagliga och systematiska mördandet av civilbefolkning i Gaza såg ut som krig, möttes av en enorm opinionsvåg över hela världen.
Sverige präglades under en följd av år av demonstrationer varje helg med tiotusentals deltagare. Denna folkliga opinion drev den socialdemokratiska regeringen framför sig så att Sveriges röst framstod som en av de mest kritiska i västvärlden. Det försvårade och djupfrös under en tid våra diplomatiska förbindelser med USA. Men det bidrog till att USA:s folkmord upphörde. Liksom demonstrationerna i USA i än högre grad.
Så varför har det blivit tvärtom inför dagens pågående folkmord?
Vi kan ta demonstrationerna först. I en demonstration mot Vietnamkriget framfördes bara paroller och krav som handlade om den kärna som alla skulle kunna enas om:
USA UT UR VIETNAM! STÖD FNL! ERKÄNN HANOI!
Det gick alltså inte att komma dragandes med ”krossa kapitalismen”, ”länge leve den socialistiska revolutionen” eller ”död åt alla klassförrädare” och dylikt som svenska folket alls inte kunde förväntas vara överens om, än mindre demonstrera för. Med sådana paroller hade det inte blivit några massdemonstrationer år efter år. De trottar (trotskister) och andra kommunistsekter som försökte nästla sig in och åka snålskjuts på Vietnamopinionen avvisades mer eller mindre bryskt av demonstrationsledningen.
I det här avseendet har de som försökt organisera demonstrationer mot Israels pågående folkmord misslyckats katastrofalt. Parollerna att enas kring kunde ha varit typ:
STOPPA ISRAELS FOLKMORD I GAZA! STÖD DET PALESTINSKA FOLKETS FRIHETSKAMP! AVSLUTA OCKUPATIONEN AV PALESTINA!
I stället kidnappades demonstrationerna av vår tids trottar som viftade med gula och gröna flaggor och krävde stöd för Hamas och Hizbollah. Därmed utestängdes 99,999 procent, eller mer, av svenska folket från att demonstrera mot pågående folkmord.
Den proisraeliska rörelsen specialiserade sig snabbt på att misstänkliggöra de första försöken till demonstrationer. En ung nybörjarjournalist som kan arabiska har efter minimal arbetsinsats prisats och hyllat för att, sant, osant eller överdrivet, presentera översättningar av hatiska eller politiskt tvivelaktiga slagord som ropats på arabiska. Till och med Publicistklubben, låt vara i Göteborg, prisbelönade en liknande insats av en kolumnist på Expressen. Högerns ledarsidor svämmade över av skadeglad förnöjsamhet över dessa demonstranter som begick politiskt självmord. Så vem ville därefter visa sig på demonstration mot folkmordet? Inte ens jag.
Och så har vi Vänsterpartiet! Det parti som har hundra års erfarenhet av demonstrationer, hundra års studier och utbildning i kampen mot imperialism, kolonialism och rasism, grundläggande ideologi för partiet. De borde normalt ha varit motorn i kampen mot det pågående folkmordet. Men vad gjorde de?
Vid inte mindre än två tillfällen åkte de fast för partimedlemmars odiskutabla antisemitiska ställningstagande. Det borde inte ha varit möjligt. Eftersom V självklart är riksdagens minst antisemitiska parti, liksom SD lika självklart är det mest antisemitiska.
Därmed fick högerregeringen, som regerar på SD:s nåd och villkor, ännu ett skäl att bortse från opinionen mot folkmord och framhärda i sitt orubbliga stöd för Israels politik. Ty om kritik mot Israel är antisemitisk så gills den inte. Och då finns den inte.
Orättvist mot V? Jajamensan. Liksom den självklara följande strömmen av påhittade eller lögnaktiga beskyllningar för andra exempel på judehat i V. Men vänsterpolitik i en högervärld är ingen tebjudning. V måste alltså rycka upp sig, bara måste!
Annars kommer Sverige – också orättvist – snart att framstå som ett av få extrema länder som in i det sista stödde Israels folkmord. Och då blir historiens dom hård, som Olof Palme sa. Och än värre missar vi möjligheten och den moraliska skyldigheten att åtminstone försöka få stopp på ett pågående folkmord inför våra ögon. Också inför vår regerings ögon.