Ordet kommer att fästa som en kardborre på Kristersson
I framtiden, låt säga om åttio år, samma avstånd i tid som vi i dag har till andra världskriget, kommer ingen att vilja heta Ulf Kristersson. Då är det ett namn präglat av historisk skam. Han är en ökänd medlöpare, till och med medhjälpare, till folkmord på rasideologisk grund, en demokratins fiende.
Det är förstås en optimistisk förutsägelse. Den förutsätter nämligen att extremhögern och trumpismen tappar mark och demokratin återhämtar sig, åtminstone i vår del av världen. Som efter andra världskriget, när den politiska skammen drabbade nazismens medlöpare, däribland berömda män som Sven Hedin och Knut Hamsun, som fick hela sin livsgärning ifrågasatt på grund av att de inte såg, eller ville se, vad som skedde i den nazityska diktaturen.
Historiker, statsvetare och andra forskare har i decennier släpat fram dessa medlöpare i ljuset för att försöka förstå hur deras ställningstagande var psykologiskt och politiskt möjligt. Mysteriet är inte alls hur de fåtaliga nazisterna i landet ställde sig. De är ointressanta ur forskningssynpunkt. Som om Ulf Kristersson och hans krets vore ideologiskt övertygade anhängare till den israeliska antidemokratiska extremhögern och helt öppet och ogenerat förespråkade förintelse av den palestinska nationen. Det vore historiskt pinsamt för Sverige, men inget mysterium.
Men så är det ju inte alls. Tvärtom säger sig ju dessa vår tids medlöpare till folkmord vara varma anhängare av FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, alla människors lika värde, betydelsen av att krigsförbrytare uppspåras och döms och så vidare. De skulle rentav uppträda som kränkta om man ifrågasatte dem i dessa avseenden.
Ändå håller de styvnackat fast vid sitt stöd till Israels pågående förbrytelser. De inte ens rodnar när de vidhåller regeringens linje att Israels dagligen pågående massmördande med flygattacker, svält, utbombning av Gazas alla sjukhus, precisionsmord på ambulanspersonal och sjukvårdspersonal och allt det andra är fullt i sin ordning, kamouflerat under ordet ”proportionerligt”. DET är ett mysterium.
Ordet ”proportionerligt” kommer att fästa som en kardborre på Ulf Kristersson och hans utrikesministrar i den framtida historieskrivningen. Ordet betyder lagom, eller välbalanserat. När Israel hade dödat 10 000 människor i Gaza, varav 70 procent kvinnor och barn som hämnd för Hamas galet mordiska attack den 7 oktober 2023, så var det enligt kristerssonarna ett lagom uttryck för ”Israels rätt att försvara sig”. Men det var fortfarande lagom vid 20 000, 30 000, 40 000 och ända upp till 50 000 döda, varav 70 procent kvinnor och barn, efter att Israel återupptog det systematiska massmördandet i januari. Det synes inte finnas någon gräns för detta kristerssonska lagom. Det råder ingen tvekan om att Israel sen länge ”vunnit” kriget mot den försvarslösa befolkningen i Gaza. Ändå bombar man vidare. Lagom?
Kristerssons föregångare under andra världskriget kunde i efterhand urskulda sig med att ”vi visste inte, ingen förstod den ohyggliga omfattningen av det nazistiska massmordet”.
Den möjligheten att smita undan ansvar står inte Ulf Kristersson och hans entourage till buds. Israels folkmord förevisas dagligen i tekniskt högkvalitativa färgbilder i all världens television. Han och hans gelikar kan omöjligt gömma sig bakom frasen ”vi visste inte”.
Låt mej här parentetiskt göra en sak kristallklar. Jag jämför inte det nazistiska folkmordet med det israeliska, vilket skulle falla på sin egen orimlighet. Jag jämför medlöparna nu och då.
Folkmord har dessutom olika dignitet och helt disparata siffror. Det bosnienserbiska massmordet på 8 000 män och pojkar i Srebrenica är officiellt och juridiskt klassificerat som folkmord. Israel har hittills kvalificerat sig med att uppnå ett dubbelt Dresden och ett halvt Hiroshima i antal dödade och lemlästade människor, med den skillnaden att man tar mycket längre tid, eftertanke och planering i anspråk och dessutom dödar i skift inför öppen ridå.
Jag kan förstås ha fel om Ulf Kristerssons framtida status i historieskrivningen. Men det skulle betyda att trumpismen och högerextremismen segrade och demokratin gick under. Då kommer förstås Ulf Kristersson framstå som en klok och framsynt politiker före sin tid.
Men så illa ska det väl inte behöva gå.