Kristersson äter glass medan Mellanöstern brinner
Tusentals svenskar sitter fast i Mellanöstern just nu.
Att Ulf Kristersson samtidigt äter glass i Partille utstrålar inte statsmannaskap.
I London och Paris och Bryssel kallar ledande politiker till presskonferenser och berättar att de chartrar plan för att få hem strandsatta medborgare från brinnande länder runt Persiska viken.
Tyskland och Italien ska inleda evakueringar, Belgien och Irland har redan plockat hem medborgare från regionen, Polen har med konsulärt stöd flugit ut människor...
Sverige? I Dubai och Qatar sitter över 4 000 svenskar fast. Runt Persiska viken bor i runda slängar 20 000 svenska medborgare. Människor i behov av stöd och råd.
Men ingen svensk evakueringsplan är presenterad. Det enda vi vet är att ett nödteam av oklar karaktär har skickats till Saudiarabien, ett team som ska försöka ta sig till Abu Dhabi.
Mellanöstern står i brand och ingen kan anklaga statsminister Kristersson för att inte ha en hektisk onsdag.
Utöver besöket på en glassfabrik i Partille ska han hinna med en matbutik i Kungsbacka, ett tal i Falkenberg, rundtur på Högskolan i Halmstad och dörrknackning i Ängelholm.
Någonting som Magdalena Andersson naturligtvis har passat på att utnyttja. Hon höll presskonferens i riksdagen i morse och sa alla de där sakerna vi kan förvänta oss av en oppositionsledare om statsministern och dennes påstådda oskicklighet.
Låt oss bortse från hennes upprörda tonläge, det tillhör spelets regler, men låt mig också få konstatera att hon har en poäng.
Nu ligger inte jag sömnlös över att personer som åker till diktaturer nu tvingas plocka fram kreditkorten och förlänga sina vistelser på tjusiga hotell.
Men det går att konstatera att andra länder i Europa i vanlig ordning tycks anstränga sig betydligt hårdare än vad Sverige gör.
Jag skriver i vanlig ordning eftersom det ser likadant ut gång efter gång efter gång.
Som under tsunamin 2004, då länder som Italien och Finland och Tyskland snabbt fick iväg personal från ambassaderna i Bangkok till de drabbade thailändska semesterorterna.
Jag satt själv på det första planet till Thailand och såg med egna ögon hur skadade och chockade och förtvivlade människor från olika länder fick en helt annan hjälp än svenskar.
Då var det en socialdemokratisk regering, nu är det högern som styr, det spelar ingen roll, mönstret går igen.
Ett krig som har startats av Trump är inte ett krig som en svensk regering har ett politiskt ansvar för.
Men regeringen har ett politiskt ansvar för svenska medborgare i andra länder.
Sveriges möjligheter att agera är av lätt insedda skäl begränsade, men svårigheterna att agera har uppenbarligen inte hindrat andra länder.
I en intervju med Aftonbladet i går viftade Kristersson bort den socialdemokratiska uppmaningen om att han med tanke på omvärldsläget borde avbryta sin bussturné.
– Stockhomsfixering, fnös statsministern.
Det var ett häpnadsväckande uttalande. Visst, Kristersson behöver inte nödvändigtvis befinna sig i Rosenbad för att utöva sitt ämbete, och ja, gränserna för vad just just han kan och bör göra är tämligen snäva.
Men det finns andra dimensioner i detta: vad posten som statsminister symboliserar, vad ledarskap i praktiken betyder.
Den moderate partiledaren är ute på bussturné på västkusten och tänker inte låta sig störas av ett krig som kan utvecklas till en global kris.
Ulf Kristersson, det här utstrålar inte statsmannaskap.