Ett litet steg för mänskligheten men ett stort steg för Expressen
Måndagen den 28 april inträffade en presshistorisk händelse. Då publicerade Expressens politiske redaktör Patrik Kronqvist en huvudledare som hade karaktären av linjetal där han på flera punkter riktade hård kritik mot Israel.
Det var en närmast ångestfylld vändpunkt i tidningens historia. Expressen startades våren 1944 med det uttalade syftet att bekämpa nazismen. Det var förstås ett vällovligt syfte, även om man skulle kunna tycka att det var sent på dagen, när Nazitysklands undergång föreföll rätt säker. Men under de första krigsåren hade en sådan borgerlig tidning inte varit möjlig. Kritik mot Nazityskland drevs då av mer eller mindre underjordisk vänsterpress under hård förföljelse från myndigheterna. Det officiella Sverige var ju fram till 1943 neutralt på Tysklands sida. 1944 var det fritt fram.
Expressen fyllde alltså ett år vid tiden för slutet på Nazityskland och då fanns knappast någon nazism kvar att driva publicistisk kamp mot. På hemmaplan i Sverige hade de fåtaliga nazisterna misslyckats i tre val, 1936, -40 och -44, utan att erövra en enda riksdagsplats. Tidningens ursprungliga uppdrag förvandlades i brist på nazister till utsmyckning i högtidstal under de följande åren. Vid något tillfälle uppfann dock tidningens store avslöjare KG Michanek en nazistisk hemlig supersammansvärjning på väg att genomföra en statskupp. Det blev mycket väsen om saken tills det visade sig vara fejk.
Under åren 1960-91, under chefredaktörerna Per Wrigstad och Bo Strömstedt, båda frikyrkliga vilket hör till saken, omformulerades Expressens heliga uppdrag till att konsekvent och i allt försvara staten Israel och bekämpa Israels kritiker, vilket periodvis gjorde tidningen till en av världens mest antiarabiska publikationer. Fejkmästaren KG Michanek kunde bidra med lämpliga avslöjanden, som att Palestinasympatisörer planerade massmord på en judisk barnkoloni, för att ta det värsta exemplet ur minnet.
Expressens hållning till Israel förstärktes i takt med att kritik började komma mot Israels ockupation efter 1967 års krig. Den kunde ta sig befängda uttryck med dagens ögon, som tidningens ståndpunkt att Israel absolut inte hade för avsikt att behålla några erövrade territorier, att där absolut inte förekom någon form av kolonisation och att ockupationen enbart syftade till att skapa fred. Traditionen att rätt eller fel alltid stå på Israels sida satte sig fast i väggarna på tidningen, men omformades också till dagens förhärskande strategi att avfärda all kritik mot Israel som antisemitism.
Det var alltså ingen liten börda Expressens politiske redaktör Patrik Kronqvist tog på sig när han – under tydlig vånda – skulle försöka formulera en mer nutidsanpassad linje i frågan om Israels ofelbarhet. Det märks tydligt att han inte är särskilt hemma i den snåriga debatten och historieskrivningen om Palestina/Israelfrågan, men han gör så gott han kan.
Hans huvudtes blir att Israels nuvarande högerregim är en fara för Israel på grund av alla internationella sympatiförluster, att Israels ”krigföring” faktiskt måste sägas vara ”oproportionerlig”, alltså direkt polemik mot regeringen Kristersson, som ju vidhåller att Israel dödar lagom. Vidare att Israel faktiskt bryter mot krigets lagar genom att ”inte släppa fram mat och förnödenheter till civilbefolkningen” och att kolonisatörernas (”bosättarnas”) förföljelse av den palestinska befolkningen på Västbanken är ”vedervärdiga”. I dagens läge är detta som synes återhållsamma omdömen. Men det är sensation som proklamation av ny linje på Expressens ledarsida. Därför känner sig den stackars politiske redaktören Kronqvist nödgad att rada upp några reservationer efter dessa svordomar i frikyrkan, som säkerligen får företrädarna Wrigstad och Strömstedt att förbanna honom från underjorden.
Kronqvist botaniserar lite i den gängse vulgärargumentationen: Det är inte Israels fel att man tvingats döda över 50 000 människor i det försvarslösa Gaza och lemlästat dubbelt så många. Ty ”Hamas bär ett tungt ansvar med sin strategi att beblanda sig med civilbefolkningen”. Som om Israels folkmord inte bedrevs i huvudsak med flygbombning och artilleri, vilket förklarar att 70 procent av offren blir kvinnor och barn. Och så kommer förstås den vanliga ramsan om Israel som ”Mellanösterns enda demokrati”, som om detta påstådda statsskick gav licens till fritt dödande av grannar. Och som om det ens vore sant. En apartheidstat och ockupationsmakt kan definitionsmässigt inte vara en demokrati. Och till sist bedyrar Kronqvist nervöst att hans hovsamma kritik hör hemma bland ”Israels vänner”. Det var trots allt, vilket är huvudsaken, en modig text i Expressen.
Ett litet steg för mänskligheten men ett stort steg för Expressen. Hellre glädjas åt det än att reta sig på textens alla förskönande omskrivningar för ordet folkmord.
För övrigt anser jag att…
…den svenska Säkerhetspolisens delaktighet i turkarnas gripande av Joakim Medin på Istanbuls flygplats borde utredas. Men hellre avslöjas, gärna i tidningen Dagens ETC.
…det vore förargligt om Brynäs gick om Djurgården som mesta mästarna i svensk ishockey. Vet inte när jag lämnar den här texten.