Alla spelar indignerade – det är vardag i Frankrike
Vi befinner oss i ett exceptionellt politiskt läge. Jag vet inte hur många gånger jag hört den frasen sedan jag flyttade till Frankrike för tolv år sedan. Ibland försöker jag förklara för fransmännen att de lever i ett kroniskt exceptionellt land och att detta är både dess charm och förbannelse.
I går kväll föll regeringen efter att vänsterblocket och extremhögern krokat arm och röstat ned premiärminister Michel Barniers budget. Flera fackföreningar har varslat om två dagars strejk med anledning av de planerade nedskärningarna i offentlig sektor. Idag genomförs den första strejkdagen och demonstrationer är planerade runt om i hela landet, trots att budgeten alltså är tillfälligt blockerad.
Detta innebär att förskolan är stängd idag och måndag. På fredag är det studiedag – bingo! – vilket betyder att vi har fem dagar utan barnomsorg framför oss. Jag kollar i almanackan: Det har gått sexton dagar sedan dagis var stängt för strejk senast.
Den kommunala ”krubban” tar emot barn mellan tre månader och tre år. Det är en blandning av spädbarnsdepå, ambitiös pedagogisk verksamhet och uppfostringsanstalt. Vid hämtning berättar personalen vilka aktiviteter barnen deltagit i, hur mycket de ätit av varje måltid och exakt hur länge de har sovit på eftermiddagen. Ibland får man en uppmaning med sig hem: Hög tid att sluta mata dem (barn över ett år), lära dem ta på skorna själva (barn över två) eller potträna mer (barn på sitt tredje levnadsår som måste vara ”torra” till skolstarten i höst).
Varje månad kommer ett mejl med kommande veckors matsedel, där lunchen består av förrätt, huvudrätt, ost – just idag går barnen miste om en fårost från Pyrenéerna – och efterrätt.
Och allt det här är ju rätt underbart, om det inte vore för att verksamheten avbryts precis hela tiden. För tydlighet: Strejkande kvinnor i underbetalda välfärdsyrken har min fulla solidaritet. Men den franska kalendern hyser också röda dagar med koppling till första och andra världskriget – det är vapenvilor som ska hedras och krigsslut som ska högtidlighållas – samt ledighet vid katolska högtider (det sekulära Frankrikes blinda fläck).
Det blir med andra ord inte så mycket pedagogisk tid kvar när alla intressenter har sagt sitt.
Vilket för mig tillbaka till nationalförsamlingen.
Misstroendeomröstningen mot premiärministern föregås av en högljudd debatt, där ledamot efter ledamot fattar posto i den guldinfattade talarstolen. Det dras paralleller till dramatiska ögonblick i landets historia och applåderna och buropen haglar om vartannat. Det kan låta som att vi bevittnar en revolution i realtid, men det här är vardag i franskt samhällsliv. Alla spelar indignerade hela tiden.
Detta land, med sin imponerande arkitektur, sitt stolta cuisine och sina högtravande ideal, räknar konflikten som en av de sköna konsterna. Varje exceptionellt politiskt läge är ett normaltillstånd.
De ungefär tre miljoner arbetsdagarna som strejkas bort varje år i Frankrike gör vardagslivet mycket krångligare, men samtidigt luften lite lättare att andras. Det man möjligen kan invända mot är kronologin: Först disciplineras barn att sitta still, skriva skrivstil och säga ”monsieur” och ”madame” och ”merci” i 18 år. Sen kastar varje årskull av sig tvångströjan och revolterar mot precis alla auktoriteter fram till döden.
Barn fostras att bete sig som vuxna, vuxna regredierar till tonåringar. Det franska livets alldeles egna kretslopp. Det enda folk tycks samsas kring är maten.
Vi befinner oss faktiskt i ett (1) exceptionellt läge, om man med vi menar jag, för det här är min sista kolumn i Aftonbladet. Om detta borde jag förstås skriva något spirituellt, men jag har ingen textlängd kvar och dessutom har andra redan tagit femplus-farväl före mig.
Jag nöjer med ett TACK för alla reaktioner genom åren. Det har varit ett privilegium att ha ert öra.