Tyskland räcker inte till mot Putin och Trump
Europa får fortsätta leta efter ett ledarskap
Vilken skillnad fem år kan göra. År 2019 följde världen noga det tyska valet för att se vem som skulle efterträda ”Europas drottning” Angela Merkel som under den första Trumpadministrationen hade blivit symbolen för den liberala demokratin i en ny era. Två färglösa ledare konkurrerade uttryckligen om den positionen, samtidigt som alla innerst inne anade att epoken av tyskt ledarskap var över. Men ingen kunde förutse hur dramatiskt fallet skulle bli.
Fem år senare är Tyskland ett land som kämpar med sig självt, alltmer åsidosatt i Europa och i världen. Den fullskaliga ryska invasionen av Ukraina 2022 har till stor del förstört Merkels arv då den blottlade hennes opportunistiska, mjuka inställning till auktoritära ledare som Rysslands president Putin (och Ungerns premiärminister Orbán). Under Merkels socialdemokratiske efterträdare Olaf Scholz har landet blivit lika blekt och oinspirerande som förbundskanslern själv.
Helgens val kommer inte att i grunden förändra detta. Utgången är förutsägbar, så som vi har sett det spelas ut runt om i Europa under de senaste åren. Liksom i Sverige 2022, i Nederländerna 2023 och i EU-valet förra året är de viktigaste frågorna i valrörelsen invandring och vilken roll ytterhögern ska spela. Och precis som i dessa fall, och många före dem, kommer ytterhögerpartiet att göra (mycket) bra ifrån sig.
Men till skillnad från i Sverige och Nederländerna kommer den tyska ytterhögern inte att ges makt, även om den fortsätter att driva båda de stora partierna högerut (särskilt i frågor som invandring). Det främsta skälet till att brandväggen i Tyskland kommer att bibehållas är dock inte längre landets specifika förflutna, utan ytterhögerns specifika extremism. Till skillnad från de flesta andra relevanta ytterhögerpartier i Europa är Alternativ för Tyskland (AfD) på gränsen till högerextremt, det vill säga i sig självt antidemokratiskt.
Även om CDU:s ledare Friedrich Merz framställer sig som en anti-Scholz, kommer han förmodligen att regera lika ”osäkert, svagt, tvekande och eftergivet” som sin företrädare. Enligt aktuella mätningar får hans högerblock CDU-CSU cirka 30 procent av rösterna (nedåtgående trend) – fortfarande betydligt mer än AfD på cirka 20 procent (uppåtgående trend). Med ytterhögern utesluten kommer Merz dock att behöva stöd från inte bara socialdemokratiska SPD utan förmodligen också från De gröna för att kunna regera – med reservation för att tre partier ligger nära femprocentsspärren, vilket kan påverka mandatfördelningen.
Tyskland kommer att fortsätta att vara huvudsakligen inåtvänt, samtidigt som Europa står inför sin största utmaning på årtionden
Entusiasmen inför en storkoalition, med eller utan De Gröna, är låg inom de båda stora partierna. Dessutom måste den nya regeringen ta itu med en trög ekonomi som för tredje året i rad förväntas krympa, utöver en rad andra frågor där partierna inte är överens (som klimatförändringar och invandring). Det innebär att Tyskland kommer att fortsätta att vara huvudsakligen inåtvänt, samtidigt som Europa står inför sin största utmaning på årtionden.
Även om Merz inte blir en ny Merkel, kommer han att föra tillbaka Tyskland till den europeiska maktens centrum då hans parti CDU är en ledande medlem av högergruppen EPP i EU-parlamentet. Den kommande förbundskanslern har redan gett sitt stöd till landsmannen Manfred Weber för en andra mandatperiod som ledare för EPP, efter att Weber förra månaden samlade ihop sina allierade runt om i Europa för att ge sitt stöd för Merz. Även om det är något av ett resonemangsäktenskap så betyder det att den tyska förbundskanslern (men inte nödvändigtvis hela hans regering) får en ny relation till det största maktblocket i Bryssel, liksom till EU:s växande maktfaktor i öst, Polens premiärminister Donald Tusk.
Inget av det här kommer att hjälpa Europa att skapa den kraft och enighet som krävs för att ta sig an både Putins Ryssland och Trumps USA. Merz är kanske mer positiv till att öka Europas militära kapacitet och mindre tveksam till militärt stöd till Ukraina, men hans löfte att få fart på den tyska ekonomin genom nedskärningar på 100 miljarder dollar gör det än svårare att få fram pengar (och stöd) till några större investeringar i det tyska (och ukrainska) försvaret.
Kort sagt: trots alla utspel i valrörelsen är det mycket mer sannolikt att Merz blir en Scholz 2.0 än en Merkel 2.0 (oavsett en imaginär eller en verklig Merkel). Europa får fortsätta leta efter ledarskap, samtidigt som man navigerar i en alltmer fientlig värld där auktoritära regimer som Kina och Ryssland stärks – och där den tidigare allierade har blivit en motståndare.
Cas Mudde är en av världens ledande forskare på politisk extremism och populism i Europa och USA, verksam vid University of Georgia, USA.
Den här artikeln publiceras även i The Guardian.
Övers. från engelska: Anna Andersson.
Café Bambino: Det är tjejernas fel att fascismen är tillbaka
