Rosalía är bra, men hon kan inte sjunga opera
Dags att reda ut begreppen
Innan jag började skriva den här texten bad jag tio ”Ave Maria” och slängde in ett par ”Fader vår”, för nu kommer jag att svära i kyrkan: Jag tycker inte att Rosalía är så jävla bra. Inte att hon är dålig, bara att hennes platta ”Lux” inte är Jesu Kristi andra återkomst för den avantgardistiska popmusiken som så många påstår.
Visst, hon sjunger på många språk, men det har Blixa Bargeld gjort i typ 40 år. Ja, hon lejde en symfoniorkester, whoopdidoo, so what? Hon har gjort ett konceptalbum baserat på kvinnliga helgon – jaha? Folkgotharen Munly J Munly har byggt upp ett helt musikaliskt och litterärt universum som utspelar sig i ett fiktivt Colorado med figurer hämtade ur den ryska folksagan om Peter och vargen. Hur det låter? Som jag tänker mig att orkestern på Titanic låter på väg mot undergången, i baktakt med en banjo och en pedal steel.
Det är inte meningen att regna på någons parad. All musik är inte för alla, och det är okej. Men den här irritationen har sjudit på sparlåga sedan det i dessa spalter inför nyåret deklarerades att opera står på innelistan för 2026. Och nämner Rosalía som exempel. ”Jag tar avstånd”, tänkte jag och gick vidare. Tills Rosalía förra helgen fick ta emot pris som bästa internationella artist på Brit Awards-galan och folk blev som galna på sociala medier över hennes framförande av ”Berghain” tillsammans med självaste Björk. Det är ett slående framträdande som avslutas med att kören tar av sig kåporna och börjar rejva loss till Conrad Taylors technoremix.
Men var är den där operan ni alla gafflar om?
Nyligen skrev Johanna Paulsson en intressant reflektion där hon undrar hur långt opera som konstform kan förnya sig innan det slutar att vara opera. Hon tar upp en handfull operamonologer – däribland Poulencs ”La voix humaine” och frigruppen Sad Girls verk ”Sad Boy”, båda baserade på pjäsen ”Vox humana” av Jean Cocteau – som exempel där scenkonstens dialogiska dimension utmanas.
Jag ser inte monologen, varken talad eller sjungen, som ett existentiellt problem för scenkonsten – snarare kulturpolitiskt. Vem har råd att producera hela ensemblespel när anslagen för kulturen stryps på alla håll? Jag tror i stället att faran ligger hos en allmän begreppsförvirring kring vad opera som konstform är – det är roten till varför man förkunnar att Rosalías musik är (nästan på en höft) opera utan att ha mer på fötterna än en känsla.
Det är lustigt att Paulsson nämner ”Vox humana” som exempel, för det är just precis den mänskliga rösten som är operakonstens kärna. Både Barbara Hannigan och Richard Hamrin, som nämns i texten, är utbildade operasångare. Rosalía är en flamencoskolad sångerska som har ett exceptionellt bemästrande av sin ursprungliga genres tekniker och affektlära. I sina popalbum sjunger hon ofta med ett register där hon mixar huvudklang och bröstklang, vilket i sammanhanget fungerar alldeles utmärkt. ”Berghain” inleds med ett par strofer i en ganska dåligt kontrollerad falsett. Det funkar för den teatraliska effekten, men det är inte opera. Sättet hon glider med tonerna för att nå upp på höjden är nog det första en operasånglärare hade slagit ur henne.
Tänk om Rosalía med den budget hon hade för produktionen av ”Lux” hade lagt några tusen dólares på att gå hos en sångpedagog för att lära sig att bättre kontrollera sin huvudklang? Det hade fortfarande inte varit opera, men jag hade åtminstone varit mindre grinig.
Loretto Villalobos är kulturjournalist och scenkonstkritiker.
Scenkonstpodd: Kritcirkeln
Café Bambino: 90-talets dejting vs idag, triggerbråk & bikinidrevet m. Amie Bramme Sey
