Filmskaparna gör oss till små dockor utan minne
Berättelser om varor ersätter berättelser om människor
”Jag har lagt märke till något”, säger vår lärare en dag. Vi sitter framför en av alla Zoomlektioner på manusskolan där jag vid tillfället studerar, och fröken P, som är dramaturg, berättar om de otaliga manus hon läser av aspirerande filmskapare. ”Många av de här nya berättelserna är skrivna utan en av de klassiska ingredienserna i film”, fortsätter hon, ”nämligen förväntan”.
Det var, förklarade hon, som om författarna hade allt svårare att föreställa sig en riktning framåt. Som en konsekvens hade berättandet blivit stummare, stelare. Vad är en berättelse utan framåtrörelse? Ett evigt nu, som ingen riktigt vill befinna sig i. Inte ens fantasin tycks helt kunna lämna verkligheten utanför – där politikerna blickar mot det förflutna, kringskär vår rörelsefrihet och begränsar varje försök till förflyttning.
Det är sant som många säger, att framtiden verkar ha blivit inställd. Ändå upplever jag snarare ett annat problem med samtidsberättandet. Karaktärerna må sakna framtid, men än vanligare tycks vara att de saknar ett förflutet. De har uppstått ur intet, som döda ting, frikopplade från världen de lever i.
Dramatens dansteateruppsättning av ”Das kapital” har beskyllts för att tolka Karl Marx enligt ett strikt medelklassperspektiv, med sina kontorsarbetande skuggfigurer som främst tycks upptagna vid sitt dåliga samvete. Och visst är det medelklassen som gestaltas – även om det är en medelklass som känns främmande även för mig som delar deras klassposition. 45 000 i lön säger du? Trygg anställning med betald semester? Förutsägbarhet på jobbet? I don’t know them.
Ändå är pjäsens främsta problem någonting annat. Under hela föreställningen har jag hört karaktärerna prata om vad de äter, dricker och konsumerar. Någon pratar om hämtmat, någon annan om AI, en tredje snackar om sin städerska. Iphone nämns i förbifarten, och en vegetarisk hamburgare på Max får en särskilt stor roll. Genom dessa produkter förväntas vi förstå någonting om vilka människorna på scenen är. Problemet är bara att vi inte vet någonting. Vi vet inget om deras känsloliv, omvärlden de befinner sig i eller hur de ser på den tid de råkade födas in i. Vi vet bara att de äter hamburgare.
… för att köpa tröjan behöver vi distansera den, och oss själva, från andra arbetare
I teorin om varufetischismen, signerad samme Karl Marx, förtydligar han hur människan ser på varan. För att kapitalismen ska kunna fortleva krävs en särskild mental process av frånkoppling från varorna vi handlar. Vi arbetar, vi tjänar pengar, vi köper en tröja, men för att köpa tröjan behöver vi distansera den, och oss själva, från andra arbetare. Varan fetischeras som en vara, frikopplad från fabriken där den sytts upp, eller från transportarbetaren som levererat den till butiken. Denna frånkoppling tycks nu även blivit en förutsättning för samtidsberättandet.
Författarna intresserar sig inte längre för människorna, utan reducerar dem till en rad symboler, varor och tjänstebeskrivningar. Se till exempel på hur barnet gestaltas i förra årets mest hajpade film, Joachim Triers ”Sentimental value”. Han dyker upp i berättelsen med jämna mellanrum, som en sorts symbol för samtiden, och ändå får vi bara veta en enda sak om honom: han har en iphone. Det är som att författarna inte ens försöker intressera sig för vad vår tid kan rymma för berättelser, utan i stället placerar sig bortanför tiden, i tingen.
Andra gånger nöjer sig författarna inte med produkten som markör, utan vill i stället ägna hela sin berättelse åt varan. Låt oss får tydlighetens skull återvända till vår vän Barbie, representant för människan-som-vara i sin allra mest koncentrerade form. Filmpremiären föregicks av en pressturné där dockförpackningar i mänsklig storlek radades upp på biograferna. Nu kunde vi själva också bli dockor!
Filmskaparna visste att identifikationen med produkten Barbie skulle underlätta för identifikationen med karaktären Barbie. Det var alltså inte trots att hon är en docka som vi förväntades relatera till henne, utan på grund av att hon är det. För att köpa berättelsens premiss behövde vi alltså genomgå samma process som när vi köper vilken annan vara som helst: här är en kvinna utan bakgrund. Hon är oberoende, historielös, fri från mänskliga behov. Inga händer har format henne, inga människor har påverkat henne. Här finns varken arv, miljö, samhälle, eller omvärld.
På ett snarlikt sätt konstrueras huvudkaraktären i Yorgos Lanthimos ”Poor things”. Även hon är i viss mån som en sorts docka, eftersom utgångspunkten är att hela hennes minne utraderats. Nu ska hon konstrueras på nytt – ren och fri som en formbar lerklump, helt befriad från sin egen historia. En produkt, skapad av en professor, snarare än av den våldsamma värld som spottat ut henne. På så vis slipper berättarna förhålla sig till den värld de själva lever i.
Vi befinner oss i stället i historiens början. Ingenting har ännu hänt. Filmerna erbjuder inte bara en sorts eskapism, utan måste snarare förstås som en förhandling om hur vi ska se på människan. Hon saknar mycket riktigt en framtid, precis som min lärare noterat. Men än viktigare i de här berättelserna är att karaktärerna helt och hållet saknar ett förflutet. Individen är bara ett stumt objekt, och ett sådant kan varken blicka tillbaka eller se framåt. Karaktärerna blir bara representanter för en statisk värld, där ingenting är föränderligt. Vilket också gör något med känslan inför berättelserna: de transformerar oss inte längre. Vi går därifrån som samma personer vi kom dit som. Ännu en dag i en sönderknullad hjärna som enbart förväntas tänka på hämtmat och telefoner.
Denna fetischering av mänskligt liv, där berättelser om varor ersätter berättelser om människor, kan vid en första anblick betraktas som en naturlig följd av att leva i en tid där kapitalismen letat sig in i våra allra mest privata relationer. Ändå kräver jag mer av de vars levebröd det är att fantisera fram andra världar än att de ska reducera oss till små dockor utan minne. I de här berättelserna händer nämligen också något annat: den förtrycka människan blir obegriplig, eftersom hon tvingar oss att se henne som ett resultat av de omständigheter hon växer upp i.
Utanför filmernas sagovärldar fortgår våldet. Där finns människor som inte kan frånsäga sig sin egen historia, eftersom den onekligen gör sig påmind varje dag. När även verklighetens händelser börjar behandlas enligt filmernas formel, frikopplade, kontextlösa, händer också något med verklighetens historieskrivning.
I en text i den antirasistiska tidskriften Mana skriver Steven Cuzner om hur vår tid präglas av en särskild form av distansering från det vi onekligen vet. Det sker inte bara genom en frånkoppling, det vill säga en distansering till det som händer, utan också en sorts frånkoppling från frånkopplingen. Vi vet om att våldet, folkmordet, klimatkrisen och den gränslösa exploateringen fortgår. Problemet är inte att vi saknar information – snarare känner vi till det som händer, uttalar att det händer, för att sedan skjuta ifrån oss det. ”Jag blir upplyst om en händelse, jag försöker inte förneka att det är sant, jag förstår att jag åsidosätter för att kunna fortsätta med livet som om det likväl inte var sant, och ser därför till att prata öppet om att jag vet, så att detta i sin tur gör att jag kan fortsätta som om ingenting har hänt”.
Varje dag vaknar vi upp med amnesi …
Om fantasin har tvingat oss att göra verklighet av varan, tycks verkligheten samtidigt ha förvandlats till fantasi. Dockorna fetischeras och laddas med känslor, samtidigt som vi allt oftare förväntas distansera oss till omvärldens högst verkliga våld. Så förväntas vi flyta runt, själva en sorts Barbiedockor, oförmögna att se något samband mellan dagens händelser och det som skedde i går. Varje dag vaknar vi upp med amnesi, likt Drew Barrymores karaktär i den romantiska komedin ”50 first dates”, vars minne utraderas varje morgon.
Det hade inte behövt vara så. Vi hade kunnat inspireras av Adam Sandlers karaktär, som vägrar gå med på att Drew Barrymore är ett tomt blad. Varje morgon påminner han henne ihärdigt om hennes egen historia. Han vet att det är det enda sättet de kan bygga en framtid ihop. Världen blir nämligen obegriplig om vi varje morgon ska uppfinna oss själva på nytt. Om vi, likt varor, frånkopplas de händer som har format oss.
I en tid som avkräver oss denna distansering, där våldet bara kan fortgå genom att det förvandlas till fantasi, blir fantasins uppgift att erbjuda oss något annat. De berättelser som reducerar oss till varor reflekterar inte bara hur världen ser ut, de är också medskapare till denna de stumma objektens tid.
Det finns nämligen en annan impuls som de väljer att förbise, fylld av förväntan, som sällan återberättas. Runt omkring mig bevittnar jag uppror och framåtrörelse, människor som vägrar tro på påståendet att de är frånkopplade andra människor, de som inte bara insisterat på att hörsamma historiens ofrånkomliga våld, utan också dess motstånd. För de författare som saknar den sortens fantasi, som inte kan föreställa sig en värld bortom den rådande, finns det fullt av andra jobb där ute. De kan ju bli politiker, till exempel.
Elina Pahnke är författare och skribent i Aftonbladet Kultur.
Café Bambino: Pengar, livskris & bröllopsplanering
Konstpodden I själva verket: Tifospecial
