Det var på den tiden vi alla var satans barn
Total Metal blickar bakåt – men också mot framtiden
Total Metal på Galleri 5, Kulturhuset Stadsteatern
Nog var jag väl beredd på att utställningen Total Metal på Kulturhuset skulle vara hyfsat close to home för mig. Men skrattar ändå till lite när jag bara ett par meter in i curatorn Ika Johannessons hommage till den hårdaste svenska musikens historia hittar en väldigt gammal bild av mina barns pappa. Här finns också hans första demokassett, liksom mina gamla kompisars och kompisars expojkvänners/liggs demos, skivor och diverse bandprylar. Dessutom gör man entré till utställningen genom ett rum där Jonas Åkerlunds introfilm över hårdrockens historia rullar, med inklippta Väsby-rockkändisar som Yngwie Malmsteen, Europe och Candlemass. Ja, jag är ju också från Väsby dårå…
Utställningen i Galleri 5 på Kulturhuset blir som en fysisk förlängning av Ika Johannessons och Jon Jefferson Klingbergs bok ”Blod, Eld, Död – En svensk metalhistoria” som kom 2011. För mig kommer upplevelsen att handla mycket om det 1990-tal som formade mig, lika mycket som döds- och svartmetallscenen i Sverige. Att kliva in i den återskapade interiören från den legendariska skivaffären House of Kicks (numera Sound Pollution) i Gamla stan i Stockholm är som att kastas tillbaka till den tid när vi alla mer eller mindre var satans barn. När våra flick- och pojkrum såg ut ungefär som det affischtapetserade tonårsrummet i utställningen, och när upprörda utspel från kyrktanter som Siewert Öholm och Hem och skola-representanter bara gjorde den här ondskefulla musiken ännu mer lockande. Samtidigt som insikten allteftersom kröp fram, via löpsedlar och djungeltrumman, om hur vissa delar av den här världen faktiskt var helt jävla sjuk på riktigt.
Där sitter också gulnade affischer för spelningar på Akalla träff, musikhuset Runan i Täby Kyrkby och Ultrahuset i Handen
Jag dröjer mig kvar lite extra vid den stora väggen med tidningsutklipp, som dramatiskt sammanfattar den mörkaste sidan av denna subkultur i svarta djävulsrubriker. Minst en faksimil berör den satanistiskt motiverade mordbranden som skedde bara ett vargtjut från mitt barndomshem.
På en annan vägg finns en hel drös nördiga metalfanzines uppklistrade, med engagerade recensioner av alla dessa groteska bandnamn.
Min egen teori är att detta extrema musikfält, med sin våldsamma, teatrala och brutala estetik, kanske snarare har en förmåga att locka till sig människor med psykologiskt skeva eller på olika sätt extrema böjelser, än att själva musiken skulle vara orsaken till dessa uppmärksammade inslag av kyrkbränder, mord, misshandel och nynazism. För många handlar dessa extrema musikstilar och ”satanismen” mest om show och teater – om att chocka sin omgivning, samtidigt som denna musik förmår skaka om ens existens i en hård och kylig värld.
I utställningen finns också en hel del av den här teatrala rekvisitan på plats, såsom Sabatons pansarvagn ”Audie”, Ghosts påvedräkt och Nifelheims benknotor, getskallar och barnkista. Här finns Bathorys Octagonsten, Marduks upp-och-nedvända träkors och Dissection-basisten Peter Palmdahls hemmagjorda nitarmband. Bland mycket annat. Dessutom en hel vägg full av kultiga bandtishor.
I en intervjufilm får några namnkunniga metalprofiler från den extrema svenska metalscenen nyansera bilden ytterligare. Här pratar Erik Danielsson från Watain och Mikael Åkerfeldt från Opeth och Tobias Forge från Ghost om idéer och inspirationskällor och kommer in på svårigheten att faktiskt skilja mellan ont och gott i dag, när världen ser ut som den gör. Pelle Gustafsson från Nifelheim bekräftar hur just Hem och skolas ramaskri blev en uppenbar drivkraft för honom, och Matti Kärki från Dismember berättar om plåtningen av bandets berömda, blodiga skivomslag till ”Like an ever flowing stream” och varför just han vägrade att hälla grisblod över sig. (Helt enkelt för att det var november, kallt ute och han inte hade något torrt ombyte med sig).
Det är också fint att höra dem prata om det som överhuvudtaget möjliggjort detta svenska metalunder, som manglats ut över hela världen. Alltså, den helt avgörande infrastrukturen. Att det faktiskt fanns fritidsgårdar och replokaler, där de som unga metalheads fick chansen att både repa och uppträda, utan att någon kalkylerade på ekonomiska risker och biljettintäkter.
Som ett hjärta i utställningen – och ett politiskt statement – finns också en hel, autentisk replokal uppbyggd, med ABF-närvarolistor, handskrivna ordningsregler och allt. Där sitter också gulnade affischer för spelningar på Akalla träff, musikhuset Runan i Täby Kyrkby och Ultrahuset i Handen på väggarna.
Så, det är en extrem nostalgitripp för alla som var med på ett hörn när denna musikscen växte fram, samtidigt som utställningen också pekar fint framåt mot nya generationer band.
Om jag ska ha några invändningar är det kanske att detta inte är en riktigt så ljudlig utställning som man hade kunnat vänta sig, givet temat. Men det finns å andra sidan både ett ljudisolerat growlingbås för den som känner ett akut behov av att åkalla satan, och ett mixerbord för alla som vill prova att själva mixa en svensk metalklassiker. Detta, och all memorabilia, är så generöst mot metalfansen att utställningen är värd fyra, hårda, uppochnedvända plus i betyg.
Café Bambino: Det är tjejernas fel att fascismen är tillbaka
