Vi behöver inte vara beroende av oljan
Har alltid varit ett politiskt projekt
”Priset vid pump”. Detta prosaiska uttryck med apokalyptisk underton. Priset vid pump kan få väljare att missnöjesrösta, finansmarknader att skälva och ballistiska missiler att flyga över kontinenter. Ibland sägs det att vi är ”oljeberoende”, men det är ett kraftigt understatement. Den petrokemiska industrin är inblandad i 96 procent av världens alla varor – från bekämpningsmedel till tofu och tamponger. Snarare än att vi är oljeberoende är oljan det kapitalistiska samhällets blodomlopp.
Vi har ännu inte sett konsekvenserna av att Hormuzsundet – där 20 procent av världens olja färdas – varit stängt under drygt en månad. Men var så säker: de kommer. Det är därför inte konstigt att regeringar världen över darrar av skräck. I Sverige har det lett till att man sänker skatten på bensin och diesel med 1,7 miljarder i vårbudgeten – vilket är ett begripligt men dåligt svar. Den generella sänkningen gynnar höginkomsttagare, eftersom de kör mest bil. Bättre hade varit att, som Kalle Sundin skriver på ledarsidan, använda mera precisa instrument. Som ett utökat reseavdrag och särskilda stöd till glesbygdsområden.
Kanske är ändå det viktigaste vilka signaler regeringen sänder. I rädsla för att den ekonomiska återhämtningen ska komma av sig säger finansminister Elisabeth Svantesson att vi inte ska avstå en millimeter av vår livsstil. Under 70-talets oljekriser fick regeringen Palme svenska folket att släcka julgransbelysningen på julafton för att spara energi, men under den betydligt allvarligare oljekrisen i dag ska vi inte tänka tanken att avstå från att ta bilen ut till köpladorna för att konsumera kinesisk plast. Det är så kortsynt och förljuget att man blir illamående. Oljekriser är gyllene tillfällen att tala om för befolkningen att samhället måste göras om i grunden – men i stället sticker regeringen huvudet i sanden.
Även vi journalister och kulturskribenter borde bidra till en annan diskurs kring oljan och politisera den i stället för att beskriva den som en form av magi, som exempelvis Pella Thiel gjorde i en artikel i DN nyligen. Där förklarar hon – mycket vältaligt – varför vi blivit så ”beroende” av oljan. Orsaken är den unika energitätheten. Oljans kraft, skriver Thiel, har något sagoaktigt över sig: den kan få oss ”att ta sjumilakliv med magiska stövlar, få hemmet städat med hjälp av småfolk eller middagen lagad i en magisk kittel”.
Beskrivningen ekar kusligt av en reklamkampanj från Shell 1956, riktad mot barn. Där förklarade petroleumföretaget att oljan är anledningen till att pappa inte behöver jobba 12 timmar längre, till att golven är rena och redo att lekas på, till att diskmaskinen går och att asfalten blänker. Som en senkommen epilog till denna reklam skriver Thiel: ”Det är klart att oljan är beroendeframkallande och att det uppstår krig om en sådan resurs”.
För att låsa in vanligt folk, som han skriver, i ett ”entreprenörsliv”
Men faktum är att det inte alls är energitätheten som är orsaken till att vi byggt in petroleumindustrin så djupt i våra samhällen. Som Timothy Mitchell visat i ”Carbon Democracy” så var en central komponent i Marshallplanen att konvertera Europas kolberoende till oljeberoende. Amerikanska myndigheter hjälpte till att bygga oljeraffinaderier, installera industripannor och finansiera motorvägsbyggen. Anledningen var att man ville slå undan benen på mäktiga fackföreningar nere i kolgruvorna, som genom strejker kunde slå mot både ekonomin och energiförsörjningen. Ett uttalat mål i Marshallplanen var därför att separera energikällans produktion från dess konsumtion – vilket man kunde göra med oljan.
Matthew T. Huber har i ”Lifeblood” visat i detalj hur oljan under efterkrigstiden var ett politiskt projekt. För att låsa in vanligt folk, som han skriver, i ett ”entreprenörsliv”. Runt städerna drogs koncentriska ringar med köplador och villaförorter. En hel samhällsstruktur byggdes kring vad Huber kallar ”privatiserad mobilitet”. Kanske kan detta låta konspiratoriskt, men lyssna då till bostadsmagnaten William Levitts ord på 50-talet: ”ingen man som äger sitt eget hus och sin egen tomt kan bli kommunist”.
… kol och olja är lättare att disciplinera arbetskraften med
Det finns numera en gedigen historieforskning kring hur de fossila bränslena infördes för att befästa, inte moderniteten – utan kapitalismen. Att oljan flödar trots klimatkris har aldrig handlat om ”evig tillväxt” – utan om ändlös kapitalackumulation. För den som vill gå på djupet rekommenderas Andreas Malms doktorsavhandling ”Fossil Capital”. Där visar han att det ända sedan 1840-talet funnits energieffektiva fossilfria alternativ – som valts bort av kapitalet. Varför? För att kol och olja är lättare att disciplinera arbetskraften med.
Detta är inte ett ifrågasättande av de fossila bränslenas unika egenskaper. Jag är mycket medveten om att oljan har en otrolig energitäthet. En ynka deciliter olja kan ta en personbil från botten till toppen av Eiffeltornet. Ändå är det inte därför oljan blivit det kapitalistiska samhällets blodomlopp. Själv tror jag att vi kulturskribenter, intellektuella och författare kan bidra till att avmystifiera oljan. Förklara att oljans grepp fortfarande handlar om att hålla oss fångna i ett entreprenörsliv och en privatiserad mobilitet. I stället för att, som Thiel, upprepa Ikarosmyten om en mänsklighet som flög mot solen tills vaxvingarna smälte.
Rasmus Landström är Aftonbladets litteraturredaktör.
Café Bambino: Pengar, livskris & bröllopsplanering
