Victor Orbán kan falla på sin egen nationalism
Ungern går till val i april – stödet till andra högerpopulister kan stå honom dyrt
”Det här blir svårt att vända!”
Så kommenterade Gábor Török, en av Ungerns mest kända politiska analytiker, den opinionsundersökning som visade att ledningen för den ungerska oppositionen, Péter Magyar och hans parti Tisza, har ökat från 10 till 12 procent gentemot Viktor Orbáns Fidesz.
Det ungerska valet, den 12 april, är bara knappt två månader bort. Och allt fler börjar se det tidigare otänkbara som möjligt. Orbán, som haft makten i Ungern sedan 2010, kan röstas bort. Hela det offentliga samtalet har förändrats. Nu är det inte längre frågan om oppositionen kan vinna – utan om Orbán i så fall kommer att lämna ifrån sig makten. Enligt envisa rykten har den ungerska regeringschefen tillsatt en grupp högt uppsatta jurister med en enda uppgift: att försvåra eller helst omöjliggöra oppositionens maktövertagande vid en eventuell valförlust.
Betydelsen av vårens ungerska parlamentsval går långt bortom landets gränser. Det är knappast en tillfällighet att Politico kallat det årets ”viktigaste val i EU”. Det ungerska valet har blivit en global symbolfråga.
Orbán var inte bara först med att år 2014 lansera sina tankar om den ”illiberala staten”, en autokratisk skapelse baserad på en aggressiv nationalistisk konservatism, han lyckades också visa att modellen var praktiskt genomförbar. Sedan sitt maktövertagande har Orbán raserat den traditionella ”liberala demokratins” stöttepelare; allt från oberoende rättsväsende till fria medier. Redan 2022 slog Europaparlamentet fast att Ungern inte längre kan beskrivas som en ”fullvärdig demokrati” utan som en ”parlamentarisk autokrati”. Orbán har vunnit det av honom själv utropade kulturkriget i Ungern. Och därmed blivit den globala nationella illiberala högerns egen fixstjärna.
Även om det inte stod rakt ut i USA:s omtalade nationella säkerhetsplan i december är det uppenbart att Orbán räknas som en av de krafter som ska rädda Europa från det av Trumpadministrationen påstådda tillståndet av ”censur” och ”förtryck av politisk opposition”, som tillsammans med ”massinvandringen”, riskerar att leda till en ”civilisatorisk utplåning” av Europa.
Högernationalister i alla länder, förena er
I början av januari skickade USA:s president ett personligt hyllningsbrev till Orbán och bara en vecka senare var det dags för nästa sympatiyttring, denna gång i form av en videohälsning från den globala populistiska nationella högern. Alla var med. Från Israels premiärminister Benjamin Netanyahu till Argentinas president Javier Milei, från Italiens premiärminister Giorgia Meloni till Tjeckiens premiärminister Andrej Babiš. Det är tack vare Orbán som ”lägret av patrioter och försvarare av oberoende nationer och folk” lyckats nå ”allt större framgångar i Europa” hälsade Frankrikes Marine Le Pen medan det tyska AfD:s ledare valde att hylla Orbáns Putinvänliga hållning.
Man skulle kunna sammanfatta utspelet med att ett nytt stridsrop ekar runt vår allt mer upphettade värld. Högernationalister i alla länder, förena er, inte minst för att denna parafras på det kommunistiska manifestets slutord visar på den globala högerrörelses inneboende paradox. Medan den internationella arbetarklassen förenas i gemensamma intressen – som kampen för drägliga arbetsvillkor och en lön man kan leva på – uppvisar världens högerpopulistiska kulturkrigare en inneboende motsättning som aldrig kommer att kunna jämkas.
Den politiska ledning som enbart ser till sitt eget lands intressen kommer förr eller senare komma i konflikt med auktoritära ledare med samma inställning, något som inte minst visat sig genom Trumps krav på Grönland. Till och med de ivrigaste internationella anhängarna har kritiserat honom och kallat hans krav på allierades territorier för ett ”misstag”.
Just denna typ av försök till att skapa en internationell nationalism, ett globalt samarbete mellan auktoritära högerkrafter, kan visa sig bli Orbáns fall. Orsakerna är djupt historiska. Efter första världskriget förlorade Ungern cirka två tredjedelar av sitt territorium och befolkning genom freden i Trianon, något som fortfarande skär djupa sår i den nationella självbilden. Bland det första Orbán gjorde efter sitt makttillträde var att tillförsäkra de ungerska minoriteterna i grannländerna rösträtt i de ungerska parlamentsvalen. Resultatet blev att rösterna från dessa stora minoriteter, drygt en miljon i Rumänien och en halv miljon i Slovakien, till mer än 90 procent tillfallit Orbán – och spelat en viktig roll för hans valsegrar.
Men nu verkar denna kärlekshistoria mellan ungrare utanför landets gränser och Orbán-regeringen fått sig en rejäl törn – just på grund av Orbáns samarbete med sina högernationalistiska kolleger. I förra årets rumänska presidentval stödde Orbán den Putinvänlige högernationalistiske kandidaten George Simion, trots dennes uttalat fientliga inställning till den ungerska minoriteten. Reaktionerna blev mycket starka. Den ungerska minoriteten gick man ur huse för att rösta på den liberale, pro-europeiska kandidaten Nicusor Dan. I vissa ungersktalande distrikt fick han över 90 procent av rösterna, något som visade sig bli helt avgörande i det jämna valet. ”Orbán sköt sig själv i foten”, dundrade Péter Eckstein-Kovács, en välkänd ungersk-rumänsk parlamentariker. ”Han trodde att den ungerska minoriteten älskade honom så högt att de, utan att tänka, skulle följa hans rekommendation att stärka den EU-kritiska ytterlighetshögern. Men det funkade inte.”
Att Orbán på detta sätt spelat bort sin kanske trognaste väljargrupp är inte så märkligt som det först kan verka
Situationen i Slovaken är liknande. Här har Orbán ställt sig bakom högernationalisten Robert Fico, trots hans utfall mot den ungerska minoriteten, och också här har resultatet blivit detsamma. Det ungerska partiet har närmat sig den liberala oppositionen – och börjat engagera sig i kampen mot Orbáns högernationalistiska vänner.
Om de ungersktalande minoriteterna även väljer att stödja Orbáns rival Péter Magyar i det ungerska parlamentsvalet kan dessa röster bli helt avgörande.
Att Orbán på detta sätt spelat bort sin kanske trognaste väljargrupp är inte så märkligt som det först kan verka. Det handlar snarare om en djupt liggande ideologisk reflex. Det är samma lätt skruvade logik som fått Sverigedemokraternas självutnämnda ”svärjevänner” att stötta sina högerradikala kolleger Sannfinländarna trots deras ständiga attacker mot Finlands svensktalande minoritet.
Orbán, Trump eller Åkesson, det spelar knappast någon roll. De globala högernationalistiska partierna delar alla den världsbild som Sverigedemokraternas chefsideolog Mattias Karlsson passande beskrivit som en kamp på liv och död mellan ”värdekonservativa patrioter och kosmopolitiska kulturradikaler”. Även om dessa politiker ständigt lyfter fram nationalismen så väger deras kamp mot den liberala demokratin, i betydelsen självständiga domstolar, fria medier och respekt för sexuella och kulturella minoriteter, alltid tyngre. Den egna auktoritära makten trumfar alltid påstådd omsorg om nationella rättigheter.
I Orbáns fall kan detta innebära slutet för hans tid som Ungerns premiärminister – och som den globala, auktoritära nationella högerpopulismens galjonsfigur.
Scenkonstpodd: Kritcirkeln
