Se hit om du vill uppleva världen som en fisk
Halland bjuder konst om vatten utan att krångla till det
Publicerad 2025-06-22
Superflex: ”All is water”, Halmstad konsthall
”Seaweed Stories”, Varberg konsthall
Går det att se världen som en fisk? Superflex nya utställning på Konsthallen i Halmstad uppmanar till detta. Den ingår i Hallands breda satsning Vattenreflektioner med mängder av utställningar under hela 2025. Jag slås av hur många internationella biennaler de senaste åren som på olika sätt har kretsat kring vatten. Inte som dekor eller bakgrund, utan som metod, struktur och tankeform.
I Shanghai 2021, Istanbul 2022, Sydney 2022 och Gwangju 2023, stod vatten i centrum för både innehåll och form. I Shanghai användes det för att undersöka hur kroppar, migration och förgiftade landskap hänger samman. Gwangju utgick från östasiatisk filosofi och lyfte fram vattnets mjukhet som en modell för motstånd. I Sydney sågs floder som juridiska subjekt, med fokus på urfolkens rättigheter och ekologisk rättvisa.
Vatten har helt enkelt blivit ett sätt att förstå samtidens rörelser och kriser. Vattenreflektioner i Halland 2025 är definitivt en del av denna trend, och kan ses som en decentraliserad biennal i det dolda, där institutioner över hela länet bidrar med sin olika tolkning av temat. För Superflex är detta inget nytt. I tidigare verk som ”Flooded McDonald’s” (2009) och ”Deep sea minding” (2018) har de undersökt klimatkrisens symboler och effekter genom absurda scenarier och torr humor. Ett McDonald’s som långsamt dränks i vatten eller möbler för bläckfiskar i framtidens London är inte bara bisarra bilder utan precisa kommentarer om vår oförmåga att politiskt greppa vad som sker.
I utställningen ”All is water” på Halmstad konsthall förskjuts perspektivet ytterligare. Att träda in i utställningen är som att passera mellan historiskt självförtroende och samtida osäkerhet. Direkt vid ingången möts man av en affisch från Hantverks- och industriutställningen i Halmstad 1929, en bild av en modernitet som såg framtiden som ett projekt för handeln och nationen. Bredvid står en enkel tv där en av konstnärerna, iförd fiskmask, berättar om utställningen och behovet av att förstå världen ur andra arters medvetande.
I installationen ”Watergate” spelar också berättelsen en central roll. Här är det hypnoterapeuten Tommy Rosenkilde som guidar lyssnaren genom ett mentalt scenario där man föreställer sig världen som en fisk. Samtidigt beskriver han förslaget till ett nytt offentligt konstverk i Halmstad. Det består av en monumental marmorportal som vid översvämning fungerar som bostad för fiskar.
Sedan klimatkatastrofen blivit tydlig har allt fler börjat betrakta jorden och det icke-mänskliga som aktörer med både egen handlingsförmåga och moraliska rättigheter
Verket är inte bara en poetisk vision. Det är en konkret respons på ett reellt problem. Nissan, ån som rinner genom Halmstad, väntas svämma över. Kommunen planerar stora investeringar för att skydda staden från vattnet. I det sammanhanget har Superflex bjudits in att tänka nytt om relationen mellan infrastruktur, minne och livsmiljöer. Kopplingen till portalen från 1929 års hantverksutställning sägs ha spelat en avgörande roll för att projektet skulle få gehör.
Superflex arbetar nära den samtida tendensen att flytta politikens fokus från det sociala till det planetära. Men där andra gör detta till ett ontologiskt påstående, använder Superflex det som konstnärlig strategi. De iscensätter idén att världen kan förstås genom havet, genom fisken, genom stenen. Men de låter den också kollidera med lokalhistoria, byggplaner och faktiska flöden av resurser och ansvar. Som utställning om framtiden är det en gimmick. Det är i detta glapp mellan vision och verklighet, mellan affisch och portal, mellan hypnos och översvämningsbudget som ”All is water” får sin kraft.
På tåget hem mot Göteborg efter besöket i Halmstad gör jag ett uppehåll i Varberg. Bara några steg från stationen ligger Varbergs konsthall, där grupputställningen Seaweed stories utgör en parallell del av temat Vattenreflektioner. Om Superflex närmade sig det planetära via spekulation och storskalig iscensättning, vänder sig Seaweed stories mer direkt mot det kroppsnära och materiella.
Här samlas verk av Anna Ling, Kajsa Dahlberg, Ingela Ihrman, Elin&Keino, Maj Horn och Maj Persson. Genom video, akvarell, installation och skulptur undersöker konstnärerna på lågmält vis relationen mellan människa och tång, inte bara som metafor utan som villkor och medskapare för bild och tanke.
Anna Lings triptyk följer ett stim av småfisk med tången som tyst kuliss. Dahlbergs 16mm-film, framkallad med hjälp av tång, förbinder havets rörelser med fotografins historia. Elin&Keino skapar ett svävande undervattenslandskap i samarbete med marinbiologer. Ihrmans skulpturer tar avstamp i en 1800-talsdagbok och förbinder kropp och växt. Horns ”Seaskin” bjuder in till samtal kring ett bord inspirerat av alger. Perssons akvareller porträtterar tång med både skärpa och poetisk närvaro.
Sedan klimatkatastrofen blivit tydlig har allt fler börjat betrakta jorden och det icke-mänskliga som aktörer med både egen handlingsförmåga och moraliska rättigheter. Denna förändring bygger på en till synes grundläggande föreställning: den kritiska och antropocentriska människan som identifierat sambanden mellan mänsklig aktivitet och ekologisk kris är också medskyldig till förödelsen.
Det har väckt en växande frustration. För även om den kritiska traditionen gjort en maktanalys av vatten som naturresurs, har detta inte lett till någon global omorganisering som på allvar bryter med den ordning som fört oss mot ekologisk kollaps. Överfört till Superflex så betyder detta att även om en av konsekvenserna av framtidstron i Halmstadsutställningen 1929 må vara en kommande översvämning av Nissan, så räcker inte den insikten för att stoppa katastrofen.
Alternativet till detta har ofta blivit en slags ny naturalism, där vatten ges en egen agens och moralisk rätt står i fokus. Dilemmat med denna nya vändning mot naturen, vars omåttliga popularitet i konsten exempelvis syns i biennaler med vattentematik, är att den tenderar att ge allt levande och icke levande material samma politiska subjektivitet, vilket osynliggör de sociala makt och begärsförhållanden som dominerar människor underställda kapitalet.
Det som skiljer denna vändning mot tidigare försök att upplösa förhållandet mellan kultur och natur är att den försöker undvika civilisationskritik och exotifiering. I stället har det blivit en ideologiskt luddig samlingsplats där intryck från urfolkskosmologier, spekulativ teoretisk fysik, feministisk nymaterialism samt så kallad aktör-nätverksteori blivit legio.
Denna metafysiska soppa är ingenting som vare sig jag som kritiker eller Seaweed stories och All is water är immuna mot. Men som två utställningar i den Halländska smygbiennalen Vattenreflektioner så framträder konsten som något mycket mer än ett ideologiskt nyfrälst krissymptom. Se där, en utopi för konsten 2025!
