Stark teater om våldtäkt – från Pelicot till Arnault
Milo Rau sätter upp två föreställningar i Stockholm med utgångspunkt i verkliga våldtäktsrättegångar
Uppdaterad 2025-12-22 | Publicerad 2025-12-11
När den schweiziske regissören Milo Rau kommer till Sverige och iscensätter två exklusiva föreställningar två kvällar efter varann, på Dramaten och Konträr, är likheterna flera. De spelas bara en gång vardera, de tar avstamp i varsin uppmärksammad, verklig, våldtäktsrättegång, och på respektive teaters fasad hänger samma vepa under föreställningskvällarna. Budskapet: ”Skammen måste byta sida.”
Orden är en översättning av Gisèle Pelicots ”La honte doit changer de camp” som blev bevingade under den öppna, franska rättegången mot hennes före detta make Dominique Pelicot och 50 av hans medbrottslingar förra hösten. Hon ville att allmänheten och medierna skulle bjudas in så att alla kunde höra hur hennes make under tio års tid drogat och utsatt henne för sina egna och andra mäns våldtäkter.
Under denna paroll presenterar nu också Milo Rau i Stockholm två utmärkta exempel på vad som är konstens styrka när det gäller att presentera traumatiska berättelser i offentligheten. På Dramaten blir Pelicot-rättegången fyra och en halv timme stark teater som trots sitt detaljerade innehåll inte blir det minsta sensationslysten. På Konträr får några av de kvinnor som vittnade i våldtäktsrättegången mot den så kallade kulturprofilen Jean-Claude Arnault chans att höja sina länge tystade röster vid en alternativ Nobelmiddag, samma kväll som den riktiga Nobelfesten äger rum.
Som en del av sin aktivistiska teaterpraktik har Milo Rau gjort det till ett av sina konstnärliga signum att iscensätta just rättegångar i teaterformat med väldigt nära verklighetskontakt. Ofta medverkar människor i egenskap av sig själva, direkt berörda av de iscensatta fallen. Så blir det alltså också på Konträr, varför föreställningen har strikt mobil- och fotoförbud. Det är dock ingen rättegångssituation, formatet speglar snarare middagsritualen i Stadshuset som en påminnelse om hur fallet Arnault skakade Svenska Akademien, lade smolk i galabägaren och fick Nobelpriset i litteratur att pausas 2018.
”The Pelicot Trials: Tribute to Gisèle Pelicot”, eller ”Pelicot-rättegången” som den kallas på Dramaten, när den på tisdagen 9 december framförs i en svensk upplaga, är utformad som just en rättegång, men framförs däremot av svartklädda skådespelare från Dramaten. Projektet hade sin urpremiär den 18 i juni i år på den österrikiska festivalen Wiener Festwochen, som Milo Rau är konstnärlig ledare för. En månad senare sattes en mycket lokalt förankrad version upp på teaterfestivalen i Avignon, alltså i samma sydfranska stad som den verkliga Pelicot-rättegången ägde rum under tre och en halv månad, hösten 2024.
Detta teaterprojekt har redan omskrivits som ”historiskt” och nu också hunnit turnera till Lissabon och Warszawa. Flera uppsättningar är planerade, även en i Belgrad, som tidigare stoppats på grund av Bitef-festivalens och Serbiens problem med att stå upp för yttrandefriheten.
De första två upplagorna av Milo Raus och Servane Dècles ”The Pelicot Trial” såg jag livestreamade, på tyska respektive franska, med fördelen att jag då kunde ta hur många pauser som helst från de plågsamma, autentiska beskrivningarna av övergreppen. Att nu sitta i salongen på Dramaten och dela detta omfattande, iscensatta rättegångsförlopp med en fullsatt salong, och dessutom få en automatisk koppling till minst en annan känd våldtäktsrättegång redan kvällen därpå, gör så klart något särskilt för upplevelsen.
Det är tungt, men trots den långa sittningen blir det aldrig segt. Den dramaturgiska inramningen av countertenoren Viktor Priebe som så vackert sjunger Purcells ”The Cold song” sätter en mycket effektfull, konstnärlig ton ihop med en uppläst text om hur poeten Petrarca beskrivit de sydfranska omgivningarna i regionen där övergreppen skedde.
På Dramaten medverkar också författaren Sara Stridsberg, som var ledamot i Svenska Akademien när Arnault-fallet blev offentligt och som på grund av denna skandal valde att lämna sin stol. Dramatens dramaturg Anna Kölén, som var en av de 18 kvinnorna som intervjuades i den första artikeln om den såkallade ”Kulturprofilen” i Dagens Nyheter i november 2017, översätter nu Milo Raus nästa pjäs ”Rage” som får premiär på Dramaten i januari, och är även medskapande i ”An other Nobel Prize Dinner” på Konträr. Där agerar hon ett slags toastmaster under kvällen samtidigt som hon än en gång bjuder på sin personliga historia. Även på Konträr får vi en musikalisk inramning med barocksound, då kinesisk-brittiska musikern Jamie Man bidrar med stämningsfulla improvisationer på cembalo.
Även om mycket skiljer fallen åt finns uppenbara likheter. Det handlar om våldtäkter, om män som är dömda för dessa brott, och det handlar om hur våldtäktsoffer misstros och skuldbeläggs. Föreställningarna handlar också om att bryta en så kallad tystnadskultur kring sexualbrott och sextrakasserier.
Pelicot-fallet är speciellt på många vis, eftersom Gisèle Pelicot inte själv var den som avslöjade brottet. Hon hade inga skäl att misstänka sin man för något så här sjukt, utan trodde, som Ingela Olsson formulerar det när hon intar hennes roll på Dramaten, att hennes ångest, blackouter och konstiga minnesförluster berodde på att hon kanske fått en hjärntumör eller Alzheimers.
Det som tystade Kulturprofilens offer var inte knock out-droger, utan snarare en kombination av gradvis normalisering, offrens egna tvivel och skuldbeläggande och – enligt vad de själva anför – upprepade hot om att få sina liv och karriärer förstörda om de avslöjade Arnault. För utomstående kan det vara väldigt svårt att förstå den här tystnadskulturens mekanismer, ännu mindre begripa sig på kulturvärldens märkliga makthierarkier, men genom att bjuda in till en sån här middagsritual på konstnärliga premisser, där skamlocket öppnas än en gång under intima, regisserade former, kan man ändå erbjuda en viss inblick.
Som publik får man bokstavligen tugga i sig både Nobel-inspirerad mat, som exempelvis förra årets omdiskuterade kulturgröt, ihop med Nobelprisets relaterade övergreppshistorier – och detta på självaste Nobeldagen vid vackert blombeströdda långbord. Eventuellt är det den förtroliga stämningen i kombination med det tillhörande vinpaketet som duperar mig, men det känns verkligen som att skammen byter sida denna kväll, från offer till förövare.
På både Konträr och Dramaten får vi höra de våldtagna kvinnorna berätta hur frågor om deras sexvanor vägts in i bedömningen av deras vittnesmåls trovärdighet. Som om det skulle finnas en ”typ” av kvinnor som utsätts för våldtäkter, exempelvis kvinnor med särskilda sexuella preferenser, och att dessa i så fall — ja vaddå? Får skylla sig själva?
Efter att ha tagit del av de båda scenkonstnärliga tolkningarna av dessa fall blir det extremt tydligt hur våldtäkter och andra sexuella övergrepp handlar mer om makt och kontroll än om sex. Också här tror jag att det konstnärliga formatet är effektivare än exempelvis förenklande medierapportering om våldtäktsfall.
”Snälla använd inte ordet sexscener” vädjar Gisèle Pelicot, via Dramatens skådespelare. Det känns som en uppmaning lika mycket riktad till pressen som till advokaterna. I detta synnerligen igenomtänkta arrangemang på Dramaten har också vi recensenter och andra medierepresentanter tilldelas reserverade platser till vänster i salongen, alltså placerats ungefär likadant som journalisterna under den verkliga rättegången i Avignon.
Mediernas roll i dessa våldtäktsmål, och hur de uppfattas, är långt ifrån oviktig. Ibland anklagas journalister för att vara sensationslystna, ibland för att vara medskyldiga när det gäller att cementera gamla, strukturella problem såsom patriarkala föreställningar om offer och förövare. Medier kritiseras därtill gärna både i valen att skriva, eller inte skriva om sextrakasserier, övergrepp och toxiska män. Som om vi skulle syssla med något slags mörkläggning, när det i regel handlar om pressetiska avvägningar, nyhetsvärdering och att medier inte ska syssla med att döma människor – det måste överlåtas åt juridiken.
Konsten däremot, är betydligt friare än både juridiken och journalistiken och här kan även det svåruttalade, eller svårbevisade få röst genom exempelvis metaforer, liknelser, symboler, eller ombud. På teatern är sanningen, eller avsteg från sanningen, alltid konstnärligt arrangerade och på Konträr läses också ett par vittnesmål upp av ställföreträdande aktörer.
Att allt som sägs är autentiska vittnesmål betyder inte att alla har eller får exakt samma upplevelse av dem, vare sig på Dramaten eller Konträr. Statistiskt sett bör det inte bara sitta våldtäktsoffer i salongerna under dessa två teaterhistoriska kvällar, utan förmodligen även förövare eller potentiella förövare.
Eftersom de åtalade i respektive fall som föreställningarna behandlar har dömts enligt lag i respektive land, handlar det inte heller om att döma, utan snarare om att uppmana till reflektion, visa på de komplexa aspekterna och att föra vidare historien, så att den kanske kan vara till hjälp eller stöd för andra. Och inte minst handlar det om att få skammen att byta sida, från offer till förövare.
I ”Pelicot-rättegången” finns också en viktig slutsats om att våldtäktsmannen inte har ett typiskt ansikte, inte en typisk gärningsmannaprofil. I Avignon stod 51 män i olika åldrar och med olika bakgrund åtalade, och alla dömdes. Frågor om uppsåt eller om tillfället så att säga gjort tjuven tycks ha varit återkommande. Några skyllde på nätsajten de träffade Dominique Pelicot på, vissa skyllde på Dominique Pelicot. Fallet Arnault är på många vis annorlunda, men det måste ändå kunna konstateras att i många våldtäktsfall, har förövare gjort valet att begå sina handlingar, trots att de rimligen bör ha förstått att dessa inte varit önskade av offren. Den fria viljan har definitivt spelat en viktig roll.
