Hiltons bok om Orlando blir för texttrogen teater
Traumat om massakern på gayklubben Pulse får ingen ny förlösning på scenen
Uppdaterad 2026-03-13 | Publicerad 2026-03-09
”Vi är Orlando” på Uppsala Stadsteater
På väg in till salongen till Uppsala Stadsteaters lilla scen blir vi erbjudna att få en stämpel på handen till gayklubben Pulse i Orlando, Florida föreställande en cirkel med en EKG-puls i mitten. Kanske är det med påminnelse om att fortsätta dansa – keep on dancing – en uppmaning som blev ett enande slagord i kölvattnet av den massaker som ägde rum natten till den 12 juni 2016 då 49 människor dödades. EKG-loggan, kommer det att visa sig, blir även betydelsefull för många överlevare och anhöriga, som tatuerade in den som ett minnesmärke på sina kroppar.
Johan Hiltons reportagebok ”Vi är Orlando” är som gjord för att bli teater. Detta signaleras redan med undertiteln ”En amerikansk tragedi”. Boken bygger på hundratals timmar av intervjuer med personer som var där den natten då en islamistisk terrorist gick in på nattklubben med automatvapen och sköt urskillningslöst. Överlevare, anhöriga, aktivister, räddningstjänst med flera får komma till tals i ett polyfont körverk där vittnesmålen presenteras som talade repliker. Det är inte så konstigt att Hilton valde ett uttryckssätt som sätter den nedtecknande rösten i centrum som gestaltande form för sin bok. Som mångårig teaterkritiker på landets största kultursidor och även före detta scenkonstredaktör i DN, är han väl förtrogen med den litterära dramatikens olika stilar.
Bokens 400 sidor har komprimerats till drygt två timmar teater plus paus, med manus av Hilton själv. I Daniel Nyströms regi framställs texten som ett kalejdoskop av röster och skeenden där sju skådespelare får ge liv åt ett 40-tal personer. Staden Orlando, som präglas lika mycket av sin latinamerikanska migrantbefolkning som Musse Pigg själv, är ytterligare en rollfigur, liksom nattklubben Pulse – båda gestaltade genom rummet med inbjudande neonskyltar och pikanta dansstänger. Simon Rodriguez spelar bland andra Orlando Torrez, Uber-förare och överlevare till dådet, som inledningsvis blir ett slags ledsagare in i händelseförloppet.
Det kommer titt som tätt yrvakna spaningar på olika kultursidor om att boken trendar på svenska scener med efterföljande diskussioner om ”säkra kort” och ”publikmagneter”. Sällan diskuteras det dock exakt vad det är som scenen tillför boken bortom möjligheten för publiken att få känna igen sig i ett välbekant stoff. I fallet med ”Vi är Orlando” torde svaret vara att scenkonsten ger möjlighet att samlas kollektivt till minne av och solidaritet med en population vars rättigheter ständigt står på spel. Men det betyder inte att scenkonstens unika kommunikationsart som går utanför texten per automatik blir förlöst i den här uppsättningen.
Ibland blir den det, i form av exempelvis Gloria Tapias skådespeleri när hon förkroppsligar smärtan hos en mamma vars son ringer från toaletten bara minuter innan han blir dödad. Den ödesdigra bild som målas upp av mobiltelefoner som, också polyfont, börjar att ringa och lysa bland kropparna är ett annat exempel. Eller för den delen att ha en ensemble med spanskspråkiga skådespelare där minoritetserfarenheten inte bara är representativ utan ett redskap att gestalta den kakofoni av förvirring och språkförbistring timmarna efter dådet.
Mestadels är uppsättningen texttrogen berättarteater som företrädesvis talar utan att förevisa. Transformationen – eller transsubstantiationen, om man så vill – från text till kött förblir ett oinfriat löfte. Jag undrar vad som hade hänt om Hiltons omfattande research hade hamnat i knäna på en mer erfaren dramatiker eller en regissör med mindre vördnadsfullt handlag? Jag påminns om Leif Zerns (28/8 2015) rätt hårda ord om romandramatiseringar som pekar på en utveckling mot ”(...) en rent instrumentell teater. En teater som gör sig användbar. Som lever på kända namn, listettorna, aktuella ’ämnen’; en teater, kort sagt, som saknar självförtroende…”
Teatern, publiken och ämnet förtjänar bättre och mer. Scenkonsten kan, om den får, levandegöra även det mest tragiska och både vara en kollektiv andaktsstund och en vital konstform som får verka i sin egen rätt, utöver upphovspersonernas uppsåt och intentioner.
Prenumerera på nyhetsbrevet om scenkonst: Premiärlejon & Scengångare