Hoppar barfota rätt in i debatten om vi och dom
Ligia Lewis och Cullberg reder ut vad ”folk” är
Publicerad 2025-09-12
”Some Thing Folk” med Cullberg, Kulturhuset Stadsteatern
”To steal a folk is to kill a folk” står det projicerat på ridån efter danskompaniet Cullbergs nya verk. Följt av det dubbeltydiga ”This is the end of Some Thing Folk”, som kan avse såväl själva föreställningen som det slentrianmässiga missbruket av begrepp som ”folk”.
En tillfällig vit kub formas av ett draperi, som efter ett inledande skuggspel dras undan och blottar ett drömlikt landskap med hängande blåa grenar och en kal trädskulptur. Här tar Ligia Lewis — koreograf, konstnär, filmare med mera — tillsammans med tio av Cullbergs dansare avstamp i just detta ord och prefix som används lite hur som helst, både till höger och vänster. Vad är ”folk”? är en fråga som genomsyrar föreställningen. Bortom nationsgränser, verbalt språk, och fördomsbemängd etnoporr.
Lewis har uttryckligen hämtat inspiration från Alexei Germans filmatisering av sci fi-romanen ”Hard to be a God”, som skildrar hur en forskare reser till en främmande planet och studerar ett människosläkte som befinner sig i en utvecklingsfas motsvarande medeltiden. Likaså stöder hon sig på Zakkiyyah Iman Jacksons och Elizabeth Povinellis kritiska teorier om hur människor kategoriseras.
Ligia Lewis är själv född i Dominikanska republiken, uppvuxen i USA och numera bosatt i Berlin, där också ”Some Thing Folk” fick sin urpremiär under festivalen Tanz im August för ett par veckor sedan.
På Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm, som från och med i höst är Cullbergs nya hemmascen, landar nu stycket med sina stampande barfötter på den mjukblåa dansmattan mycket vältajmat i eftersvallet av den gångna veckans kanondebatt. Som ju, hur man än vänder och vrider på den, handlat om just ett kategoriserande av ”folkets” konst och kulturyttringar. Och inte så lite om ”vi och dom”.
Inledningsvis gestaltar det diversifierade, svenska danskompaniet högst individuella rörelser och gester — som man kan förmoda bottnar i respektive dansares egen idé om folk och ”sitt folks” ursprung. För den här kreationen är uttalat ett grupparbete mellan koreograf och dansare. Johanna Tengan sätter i gång showen redan ute i foajén genom att dansa runt i publiken och gör sen bullrande entré nerför trappan till Klarascenen. Hon upprepar dramatiskt fraser som ”They are coming”, ”Heavy foot, heavy heart”, ”Shimmy, shimmy,” och rör sig ömsom mjukt, ömsom stiliserat, trasdockelikt.
Runt dansgolvet sitter några dansare och håller takten med fötterna, medan andra rumpstudsar diagonalt upprepade gånger, sträcker sig mot skyn, eller repetitivt slapstickramlar baklänges från en blåmålad stubbe.
Bland gutturala ljud och skrik dyker associativa fraser upp som ”My folk!”. Efter en ganska uttråkande lång stund av till synes lösryckta, repetitiva rörelser och bilder förändras stämningen ihop med ljuset och ljuddesignen. Rena toner blandas med fågelkvitter, vindljud och vågor. Salongen släcks äntligen ner helt efter en mycket utdragen nedfadning (Jag är personligen urless på detta trendgrepp med tänd salong, men jag ser absolut poängen här med att publiken ska se såväl dansarna som varandra). När dag övergår till natt på scenen finner dessa spretiga individer till slut varann som kollektiv. Rituellt rör de sig synkroniserat, rytmiskt, i cirklar och på rad, med armarna om varandras axlar. Allas kostymer är olika, men har ändå likheter i sina naturfärgade mönster. Som folk, liksom.
”Some Thing Folk” rymmer ett helt lass med teorier och är en föreställning som växer medan man ser den. Och ännu mer i tankarna efteråt. Något ironiskt skulle man kunna säga att den inte är särskilt folklig, om man med det syftar på den breda, lättillgängliga, underhållande och lättuggade kulturen som somliga populister föredrar och gärna försöker ställa i motsats till annan, mer konstnärlig, filosofisk, djuplodande och kritiskt tänkande dito. Men vill man utmana en sådan trångsynthet, och det vill man ju, kan man absolut hävda att detta är ett slags folkdans som Cullberg bjuder på, med sitt kollektiv av individer och sin rika mix av referenser, men utan problematisk exotisering.
