Svenska bankers makt har blivit en säkerhetsrisk
Sverige befinner sig i krig. Detta är inget påhitt av någon halvhysterisk kolumnist utan har slagits fast av såväl landets statsminister som cheferna för våra underrättelsetjänster.
Fienden behöver dock inte avfyra ett enda skott för att orsaka kaos, skräck och stora skador. Faktum är att det är så lätt att komma åt oss att höjdarna i Kreml säkerligen viker sig dubbelt av skratt över naiva svenskar.
Förra veckan hände det igen. En massiv överbelastningsattack slog ut Bank-ID.
Det är inte vilket it-system som helst. En sliten klyscha stipulerar att det inte är så smart att lägga alla ägg i samma korg.
Bank-ID motsvarar en hel nations årliga äggkonsumtion lastad på en ranglig båt i hög sjö.
Av alla folkbokförda svenskar mellan 18 och 67 använder 99,9 procent (!) tjänsten. Det är siffror som får nordkoreanska val att framstå som nagelbitare.
Utan Bank-ID går det inte att göra bankärenden, vare sig för privatpersoner eller företag. Det går inte heller att betala med Swish eller logga in på tjänster som är viktiga för det som brukar kallas för samhället; 1177, Skatteverket, Försäkringskassan, fyll i valfri myndighet eller företag.
7500 olika tjänster är anslutna, mer än en fördubbling på fem år. 2024 gjordes 7,6 miljarder inloggningar. Enligt en undersökning rankar svenskarna Bank-ID som den viktigaste appen av alla.
Kort sagt: stannar Bank-ID stannar Sverige.
Bank-ID ägs av Sveriges banker där Swedbank, Handelsbanken och SEB tillsammans kontrollerar 75 procent medan fyra mindre banker äger resten.
Det är bankerna som bestämmer vilka som får bli fullvärdiga medborgare genom att föräras tillgången till ett konto och ett Bank-ID.
Sverige har alltså outsourcat den kanske mest kritiska delen av hela vår infrastruktur till den privata sektorn.
Vilken tur att det finns reservlösningar.
När centralbanken i Ukraina förra året besökte svenska Riksbanken och delade med sig av sina erfarenheter av att försöka upprätthålla ett fungerande betalningssystem under brinnande krig lyfte de framförallt fram en punkt: det är viktigt med kontanter.
Attans.
I Sverige fortsätter nämligen användandet av sedlar och mynt att falla fritt, enligt en rapport från Riksbanken.
2005 gjordes över 300 miljoner stycken kontanttuttag, förra året bara 50 miljoner. Mängden kontanter i cirkulation i förhållande till BNP är (tillsammans med Norge) den lägsta av alla jämförbara länder, bara cirka 1 procent jämfört med över 10 procent i euroområdet.
Orsaken stavas Swish. Eller som Riksbanken skriver: “De kontanta betalningarna mellan privatpersoner har i många fall ersatts av tjänsten”.
Swish är ytterligare en bankägd app med närapå hundraprocentig marknadsandel. Tjänsten har nio miljoner användare och 345 000 anslutna företag.
Bekvämt nog för främmande makt är Swish också beroende av Bank-ID.
Ytterligare en svaghet i Sverige är att det inte går att betala med kort om internet ligger nere.
Slå ut Bank-ID så släcks även Swish och om du samtidigt stör ut internetrafiken dröjer det bara timmar innan svensk ekonomi står helt stilla.
Ett strömavbrott som det i Spanien hade blivit jobbigare att hantera i Sverige än i kanske något annat land.
Någon läsare kanske tänker: har jag inte läst det här förut? Jo, det stämmer bra.
Det absurda i en ordning där privata banker kontrollerar allt som har med digital identifiering och betalningar att göra har debatterats i åratal. Väldigt lite har hänt.
Med ett alltmer aggressivt Ryssland har läget blivit akut. Eller som Riksbanken formulerar det på en myndighetsprosa som osar av underdrift:
”Mot bakgrund av det försämrade säkerhetsläget i Sverige och vårt närområde behöver både offentliga och privata aktörer skyndsamt växla upp arbetet med att skapa en betalningsmarknad som kan stå emot störningar.”
Att skylla på bankerna är lika meningslöst som att skälla ut en mikrovågsugn. Bankerna är som maskiner programmerade att producera vinst och inget annat.
Ansvaret för att Sverige gjort sig extremt sårbart på ett så viktigt område som pengar vilar på politikerna, som gjort alldeles för lite för att luckra upp det svenska bank-oligopolet. Denna flathet har utvecklats till en akut säkerhetsrisk.
Det går att ana ett långsamt uppvaknande. I december kom en utredning från finansdepartementet som bland annat föreslog att vissa butiker, liksom offentliga inrättningar som sjukvård, måste ta emot kontanter och att storbankerna är skyldiga att tillhandahålla en fungerande kontantservice i hela landet.
För en bransch som drar in runt 200 miljarder i årsvinst torde det senare vara en hanterbar hemläxa.
Än så länge finns dock inga lagförslag på bordet.
Polisen har också fått i uppdrag att ta fram en statlig e-legitimation,
Bra idé! Om den hade kommit för tio år sedan.
En snabbare väg framåt skulle kunna vara att bankerna snällt överlämnar ägandet och kontrollen av Bank-ID till staten, mot att de får behålla sina tillstånd.
Det kan tyckas väldigt radikalt, snudd på galet. I fredstid.
Men nu befinner vi oss alltså i krig, enligt de som vet.