Ska polisen utreda varenda otrevligt kavajfyllo nu?
Förolämpningar utreds med beundransvärd energi
Det är imponerande att se den kraft med vilken förolämpningar mot poliser utreds.
Med lite tur finns energi över till att klara upp även andra brott.
Sedan 2 juli är det olagligt att förolämpa offentliganställda tjänstemän.
Den organiserade brottsligheten brer ut sig, hot och trakasserier blir bara vanligare, regeringen ansåg, inte utan fog, att skyddet behövde stärkas.
I ett land där bara fem procent av bedrägerierna och sex procent av stölderna klaras upp fanns det här och där farhågor om att även högarna med förolämpningar mot poliser snart skulle börja växa.
Glädjande nog kan jag meddela att det här är en form av brottslighet som ordningsmakten tycks bekämpa med hela sin kraft.
Bara timmar efter att lagen trädde i kraft inleddes den första förundersökningen, huvudförhandlingen stökades undan för några dagar sedan, dom meddelas i nästa vecka.
En man som tagit stryptag på två för honom okända kvinnor hade senare i förhör även sagt bland annat ”dra åt helvete, snutjävel”, rapporterar Upsala Nya Tidning.
Och från Västsverige rapporteras att hela 25 poliser på en månad anmält att de blivit förolämpade.
Exempelvis möttes en patrull i Falköping av glåpord då de ryckte ut på ett krogbråk.
Utredningen som låg till grund för den nya bestämmelsen beräknade att den skulle leda till ett 50-tal nya mål per år i domstolar.
Remissinstanser varnade för att det var en rejäl underskattning, en varning det onekligen förefaller finnas fog för.
Om polismyndigheten ska hålla på att utreda vartenda kavajfyllo som i mindre artiga ordarlag haft synpunkter på konstaplars agerande, kommer de redan hårt ansträngda domstolarna få en hel del mer att göra.
Förolämpning var även tidigare ett brott, även om det inte föll under allmänt åtal.
Det går att fråga sig om tanken med lagstiftning ska vara att uppfostra invånarna språkligt.
Det går också att fråga sig om inte myndighetsutövning ska kunna kritiseras även i ordalag som inte primärt kännetecknas av elegans.
Men jag tror att det kommer lugna ner sig. Förr eller senare sätter Högsta domstolen ner foten och pekar ut riktning.
Sannolikt läggs ribban för straffbar förolämpning förhållandevis högt, vilket rimligen också en smula dämpar den polisiära ivern att inleda utredningar om varenda elakhet.
Men det här är nu inte bara en fråga om juridik och hur paragrafer ska tolkas. Det här är även en fråga om vad polisen prioriterar.
Den 3 juli polisanmälde Kammarrätten en man som i mejl hotat några domare som fattat ett beslut som gick honom emot om umgänge med hans barn.
Mannen har tidigare varit gängkriminell och har således ett inte oväsentligt våldskapital.
Det här hotet bedömdes som så allvarligt att arbetsgivaren utrustade de drabbade domarna med bärbara larm.
Med tanke på att budskapet framfördes i mejl borde utredningsläget ha varit gott, men anmälan lades ner inom ett dygn.
Det här är ingen engångsföreteelse. Hittills i år har 53 mer eller mindre allvarliga hot framförts mot anställda inom domstolar, enligt statistik från Domstolsverket. Motsvarande siffra för fjolåret var 109.
Ytterst få av dessa hot ledde till åtal.
Hur har Polisen resurser till att utreda alla dessa förolämpningar, samtidigt som tid tycks saknas till att ta sig an regelrätta hot mot rättsväsendet?
