”Vi valde mellan pirater, tvång och avtalslicens”
Författarförbundet svarar om AI – och får slutreplik från Nino Mick och Mattias Beijmo
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Publicerad 2026-04-14 04.00
Nino Mick väcker frågan om vem som ”äger” språket och pekar på riskerna med att göra det till egendom. Men språket kan i grunden inte ägas av någon annan än sina användare – av oss som talar, läser och skriver det. Det är ett levande system som ständigt formas i bruk.
Som författare äger jag inte min berättelse. Så fort den landar hos läsaren har jag lämnat makten över den. Däremot äger jag upphovsrätten till den. Jag har rätt att avgöra på vilka sätt den tillgängliggörs och jag har den ideella rätten till den, vilket innebär att ingen får förvanska den. Och det är här frågan om avtalslicensiering för skapandet av språkmodeller kommer in i bilden.
Techbolag stjäl litteratur och använder den för syften och sammanhang som författarna aldrig sagt ja eller nej till, än mindre ersätts för. Här måste vi som författarförbund agera.
Staten kan inte äga språket. Däremot kan staten få rätt att använda en språkmodell, och då vill vi att den modellen ska bygga på material som inte stulits, och där de som skapat litteraturen som den bygger på fått möjlighet att säga ja eller nej.
Nino Mick har rätt i att forskningsprojektet är ett sätt att ta tillbaka makten från techbolagen, där vi som företräder författarna definierar villkoren. Vi står mitt i projektet och har stort inflytande över dess utformning och förutsättningarna för det. Vi skyddar kollektivet genom avtalslicensiering, och möjliggör för individen att säga nej och avstå från att delta.
Något färdigt avtal finns ännu inte, och frågor om eventuell kommersialisering ligger längre fram. Sådana beslut kommer, om de blir aktuella, att fattas av oss, upphovsrättsinnehavarna, inte av staten. Det är också vi som avgör vem som får tillgång till såväl data som själva modellen. Men det som står klart och tydligt är att vi kan säga stopp och dra oss ur när vi vill, vi kan till och med dra tillbaka all litteratur och säga att modellen måste tränas om från början. Och det är upp till varje enskild författare att avgöra om den vill vara med eller inte. Detta är förutsättningar som vi har förhandlat fram.
Mattias Beijmo skriver att ”de som vill värna litteraturen måste tillskansa sig kompetens, skapa egna forum”. Författarförbundet står i ständig kontakt med våra systerorganisationer i Norden och Europa, och samarbetar med andra kulturskaparorganisationer i Sverige, genom KLYS och andra sammanhang. Där är alla överens: licensiering måste till. Vi känner dock inte till något annat sammanhang där författarna lyckats skaffa sig så mycket inflytande över licensmodellen som det svenska författarförbundet har i det här projektet.
AI-utvecklingen pågår, oavsett om vi tycker om den eller ej, där är vi eniga med Mattias Beijmo. Det är inte en utveckling vi kan välja bort. Antingen deltar vi och definierar villkoren, eller så accepterar vi att andra sätter ramarna.
Författarförbundets roll i detta är att navigera i en ny och komplex verklighet: att både värna medlemmarnas rättigheter och säkerställa att språket och det mänskliga skapandet inte marginaliseras i den teknologiska utvecklingen. För till skillnad från Mattias Beijmo är vi övertygade om en sak: att människor kommer fortsätta skriva. Behovet att berätta och ta del av andras berättelser, behovet av litteratur, har funnits sedan mänsklighetens tillblivande. Det kan inte tekniken döda. Litteraturens kraft är starkare än så.
Regeringar i Europa undersöker just nu olika sätt att införa licenssystem, ofta utan att involvera författarna i processen. Många upphovsrättsorganisationer förespråkar så kallad tvångslicens. Det innebär att enskilda upphovspersoner visserligen får ersättning för användningen av sina verk, men saknar möjlighet att påverka hur verken används. I valet mellan dessa tre: pirater, tvång och avtalslicens föredrar vi det sistnämnda.
Vi ger Nino Mick, Mattias Beijmo och varje författare möjlighet att vägra.
Anja Gatu, ordförande Sveriges författarförbund
SLUTREPLIK FRÅN NINO MICK: Författarförbundet har agerat förhastat
Jag och Anja Gatu verkar eniga om att språket är en allmänning. Vi som talar, läser och skriver det har nu sällskap av maskiner som i allt ökande hastighet gör samma sak (plus används till autonom vapenteknik). Vad har historiskt hänt med allmänningar vid marknadens intåg? Det som tidigare varit fritt och bortom koncept som ägande tvingas mänskligheten sedan köpa som varor och tjänster. Men visst, låt oss satsa allt på att mänsklig språkkultur är starkare än kapitalkrafterna bara för att den är levande. Det gick ju himla bra för klimatet.
Författarförbundet har fattat strategiska beslut förhastat. Det märks i avsaknaden av informerat mandat från medlemmarna. Det märks på de falska motsatsförhållanden som ställs upp: Antingen deltar vi i Wallenbergs och Saabs vapenutveckling, eller så lägger vi oss ner och ger upp. Valen sägs nu vara tre: ”pirater, tvång och avtalslicens”.
Men teknikskiftens form och konsekvenser avgörs av en rad små och stora kraftmätningar. Striden om AI är inte över, även om Sam Altman och andra techimperialister har stort egenintresse i att vi ska tro det. Civilsamhällets aktörer bör utgöra samhällets demokratiska magkänsla, bejaka instinkten att bromsa, undersöka tänkbara allianser och öka det gemensamma handlingsutrymmet.
Frågan angår alla, inte enbart översättare och författare, men vi sistnämnda sitter på den råvara som är litteraturen. Den positionen ger möjligheter. Fler, tror jag, än förbundsledningen haft föreställningsförmåga nog att undersöka.
Nino Mick är lokförare, poet och författare och medarbetar i Aftonbladet Kultur.
SLUTREPLIK FRÅN MATTIAS BEIJMO: Hela projektet gynnar de stora techbolagen
AI och språkmodeller är tekniskt komplext. Men maktanalytiskt lätt. Förlagens och tidningshusens besparingsmöjligheter via AI utlöser nackdelar för författare. Och läsare. Därför är ordförande Gatus vurm för det här Saab/Schibsted/Bonnier-backade projektet obegriplig. Ska medlemmarnas böcker hjälpa Saab att bygga smarta vapen, förlagen att översätta med AI och mediehusen att ersätta journalister?
Gatu och delar av hennes styrelse pratar om Författarförbundets “egna” språkmodell. Som så ofta en missuppfattning. Projektet har varken planerat eller budgeterat för en egen språkmodell. Den kommer byggas på Mark Zuckerbergs Llama eller annan, befintlig modell. På amerikanska Nvidia-chip. Hela projektet gynnar de stora techbolag Gatu säger sig vara emot.
Projektet är lobbying, en Potemkinkuliss byggd av mediebolag och regering. Många i Författarförbundet är upprörda. Journalistförbundet är inte med. Det finns uppenbarligen andra sätt att möta hotet.
USA:s författarförbund tvingade AI-företaget Anthropic att betala 1,5 miljarder dollar till författarna för att de använt piratkopierat material. I Storbritannien har förbundet genom konträr opinionsbildning stärkt författarnas rätt att bestämma över sina verk.
Författare kommer självklart fortsätta skriva, men det är inte frågan här. Hur ska de kunna välja att text inte ska träna de stora AI-modellerna? Hur ska ersättningen från jättarna säkras? På vilket sätt stärks dessa intressen av att Författarförbundet samarbetar i AI-projekt finansierade av vapenindustrin?
Mattias Beijmo är internetanalytiker, föreläsare, författare och medarbetare i Aftonbladet Kultur.
Café Bambino: Pengar, livskris & bröllopsplanering
