Nya AI-strategin säljer ut det svenska språket
Oklart hur Författarförbundet ser på riskerna
Ett språk är en allmänning. Som åkrar och utmark runt en medeltida by. Fritt att bruka och bebo, tillhör de som befinner sig där men ägs av ingen. När en allmänning görs till egendom som kan köpas och säljas blir världen aldrig sig lik igen.
I vår historiska situation är det språket som görs till egendom, till data. Och i varje land grab finns kollaboratörer. Jag trodde bara inte att det skulle bli författarna.
På Littfests första dag samtalade Författarförbundet och Förläggareföreningen om ”Författarna, AI och samhälle” (finns att se på Littfest-tv). Bakgrunden är att den svenska regeringen har presenterat sina långtgående AI-mål, vilket inkluderar utveckling av svenska språkmodeller. Nu behövs råmaterial. Enorma dataset med digitaliserade böcker på kvalitativ svenska. Våra böcker.
”Varför behöver vi en svensk språkmodell?” frågar Khashayar Lykke Naderehvandi, styrelseledamot i Författarförbundet. Anja Gatu, förbundets ordförande, svarar att det finns ett stort samhälleligt behov, offentlig sektor behöver de här verktygen för att underlätta och effektivisera arbetet, för att driva landet Sverige. Behovet är också säkerhetspolitiskt, för att stå fria från verktyg som ägs av utländska techbolag, där det smyger sig in amerikanska eller kinesiska värderingar.
Vid det laget måste Författarförbundets jurist bryta in och klargöra att förbundets uppdrag inte är att stärka svensk konkurrenskraft eller öka effektiviteten hos enskilda bolag, utan att säkra upphovsrätten. Inledningen av samtalet, när mina författarkollegor säger vi, vi, vi och egentligen menar svenska staten, ger en bild av enighet som döljer konflikter och styrkeförhållanden.
The Atlantic avslöjade 2023 att alla stora amerikanska språkmodeller använder piratkopierade böcker i sina dataset. Sedan dess har till exempel franska förlag stämt Meta. Även den svenska regeringen har visat sig vara hänsynslös mot författares upphovsrätt, och enligt panelisterna på Littfest har svenska forskningsprojekt redan använt svenskspråkiga verk utan att betala ut någon ersättning.
Och det blir värre: Panelen är rörande eniga om sin största rädsla, vilket är att upphovsrätten som juridiskt koncept skulle kunna försvinna. Mikaela Zabrodsky från Förläggareföreningen kallar det ett krig med techbolagen på en sida och rättighetsinnehavarna på den andra. Jag sitter dumt med min pappmugg kaffe. Fram till denna punkt hade jag ingen aning om att jag låg i krig, och dessutom ett med så dåliga utsikter. Det de talar om är döden för litteraturbranschen, för ingen kommer kunna driva ett förlag om det inte går att förvärva rättigheterna till ett verk. De båda centralorganisationerna tror helt enkelt inte att den här striden går att vinna, och nu försöker de agera ”proaktivt” för att minimera skadan.
… vad blir konsekvenserna när ett språk görs till egendom? På vems bekostnad utformas den här nya digitala infrastrukturen?
Den här tvångssituationen framgår nästan ingenstans. Författarförbundet försöker glatt kommunicera att upphovsrätten är säkrad, men i själva verket återstår en mängd upphovsrättsliga frågetecken, som översättaren Elin Pirttimaa Rosén nyligen synat i mer detalj. Mitt ärende här är att bredda problemställningen ytterligare.
Författarförbundet får rätta mig om jag har uppfattat ståndpunkterna fel. Som framgick i referatet från Littfest är det nämligen långt ifrån tydligt vilka åsikter som var Författarförbundets respektive statens – detta ”vi” som ”behöver” en svensk språkmodell, vilka är det? Inte författarna. Verkligen inte översättarna! Det är inte de anställda i offentlig sektor vars arbetsuppgifter fördummas och vars tjänster minskas (”effektivisering”). Det är inte heller medborgare vars myndighetsbeslut i allt högre grad kommer att fattas av maskiner. Inte heller kommande generationer – jag delar Ann Heberleins oro för vad som kommer hända med ungas förmåga att drömma.
Och det är genom skönlitterära författares medverkan som denna svenska språkmodell, vad den än beordras ta sig för, ska få en mänsklig ton i rösten. Jag har befunnit mig i en liknande situation tidigare. För fem år sedan ville Google använda min röst till en nyårsfilm. Den gången avböjde jag 5 000 EUR och riskerade en stämning eftersom jag bröt ett NDA-avtal när jag skrev en kulturtext om det (för 1 500 SEK på faktura – Navid Modiri tog Google-jobbet i stället). Jag trodde skiten var illa då, men den bleknar inför föreliggande situation.
Ändå är jag inte blind för komplexiteten. Maktförhållandena är fasansfullt skeva. Amerikanska techbolag är de verkliga imperierna, som Karen Hao beskriver i sin senaste bok ”Empire of AI”. Bör europeiska nationella projekt som den svenska språkmodellen i så fall förstås som antiimperialistiskt motstånd, ett försök att ta lokal kontroll över en teknologi som annars ligger i händerna på de verkliga stormakterna? Är datafieringen av svenska språket i själva verket det enda sättet att skydda det? Då finns åtminstone en idé om att demokratiskt valda företrädare kan kontrollera förloppet.
Å andra sidan, vad blir konsekvenserna när ett språk görs till egendom? På vems bekostnad utformas den här nya digitala infrastrukturen? Det är lätt att föreställa sig hur regeringens AI-plan kommer att leda till fortsatt och konkret kolonisering – av Sápmi. För ögonblicket finns superdatorerna på tekniska universitet, men kommersiella datacenter skränar, mullrar och slukar vattenmassor, och det är väl ingen som tror att de kommer förläggas till Mälaren?
Nej, gruvor, vattendrag och mark tas i anspråk i den nya tidens kolonialism, och samma agenda drabbar fler urfolk än samerna. I ”Empire of AI” talar urfolksaktivister i Chile om vad landets många datacenter får för konsekvenser för naturen och deras samhällen. I slutkapitlet är det māorifolket på Nya Zeeland som har ordet: ”AI is just a land grab all over again.” Data som koloniseringens sista frontlinje – det är så vi bör förstå den här historiska situationen.
Det är alltså inte bara upphovsrättens öde som står på spel, oavsett vad Författarförbundets ledning försöker få det att framstå som, och jag ifrågasätter om de sökt tillräckligt mandat från medlemmarna för vad de är på väg att samtycka till å våra vägnar. I förlängningen handlar det om förtroendet mellan allmänheten och författarkåren. Är det författarnas mening att medverka till statlig annektering av det svenska språket? Det som är och borde fortsätta vara en allmänning. En kolonisering med oöverblickbara konsekvenser. Men också omedelbara konsekvenser för våra kollegor översättarna. Vilket belopp ska betalas ut till oss författare, för att allt det här ska kännas bra i magen?
Till syvende och sist är det jag som bär ansvaret att försvara min personliga relation med språket. Själva lusten att skapa text. Den roman jag skriver på nu kan komma att sugas upp av statens språkmodell och användas till maktutövning på sätt jag helt förlorar kontrollen över – en sådan utsikt fyller mig med avsmak för skrivandet. En alienation jag tidigare bara känt för lönearbete drabbar nu det kreativa skapandet, det som brukade vara tillflykten.
Jag vägrar.
Nino Mick är lokförare, poet och författare och medarbetar i Aftonbladet Kultur.
Café Bambino: Age gap romance, Nicki Minaj-apologist & Ulf Kristerssons podd
