Jag är i Paris men kan bara tänka på vitt snus
Hemma i Sverige har det glidit igenom alla regleringar
Jag tillbringade påsken i Paris – en spontan resa. Det kändes som en ovanligt bra idé. Mindre bra när jag på tåget till Arlanda nås av nyheten att vitt snus från och med den 1 april klassificeras som narkotika i Frankrike. Jag slänger fem dosor i en soptunna på terminal 2 och tänker att det bara får lösa sig. Ovanför molnen lyser solen, jag dricker en öl och sedan en till. Någonstans ovanför Tyskland börjar jag rota efter det goda vita snuset och det är först då jag inser att det inte alls kommer att lösa sig.
På en gata i Marais passerar jag ett gäng unga och coola. De skrattar och röker. Den söta röken och husens krämvita fasader påminner mig om en prilla – en prilla jag inte får snusa. I Paris får man röka cigaretter på uteserveringarna och om man är busig kan man gå runt hörnet och röka något annat utan att någon lyfter ett ögonbryn. Jag är inte busig. Jag vill inte röka. Jag vill bara luta mig tillbaka och låta det svida under läppen, men det får man inte i Paris.
Tillsammans med några vänner äter jag en niorättersmiddag på ett osigt ställe där kockarna dricker shots. Vi beställer in flaskor som kostar det dubbla hemma, allt är jättekul och alla är glada – till och med när notan kommer in. Alla utom jag. Jag tänker bara på förbjudna smaker: jalapeño lime, crispy peppermint, hot grape och orange squeeze.
Två dagar senare promenerar jag längs Seine, hittar en gullig vinbutik med en pratglad gubbe. Han är trevlig på knagglig engelska, bjuder på ostar och låter mig prova viner innan jag bestämmer mig. I Paris får jag köpa tre flaskor till priset av två. Jag får till och med dricka alla flaskor nere vid floden om jag så vill, utan att riskera att få dem uthällda eller i värsta fall bli bötfälld. Men tar jag en vit snus riskerar jag fängelse i upp till fem år.
Samtidigt håller jag för en gångs skull med Benjamin Dousa – det är som om vi skulle förbjuda franskt vin i Sverige
Den sista kvällen vill vännerna festa. Jag är sur och stannar hemma. Jag får videos från klubben, en naken man onanerar framför publiken som tjuter i extas – för i Paris är allt tillåtet, utom det enda jag vill göra. Jag funderar på att lägga av med det, nu när jag ändå lyckats hålla mig i fyra dagar. Samtidigt håller jag för en gångs skull med Benjamin Dousa – det är som om vi skulle förbjuda franskt vin i Sverige. Dricker du vin från Bourgogne får du böta tre miljoner och om du lagrar champagne åker du in. Beaujolais nouveau är lika farligt som heroin.
När skylten för säkerhetsbältet slocknar är jag först av planet. Jag tränger mig förbi rullstolar och barnfamiljer. Jag springer in på 7-Eleven, fipplar med kortet, blippar och sliter upp locket.
På tåget från Arlanda börjar en märklig känsla av att Frankrike kanske har gjort rätt krypa sig på. I all sin dekadens och inkonsekvens framstår de plötsligt som väldigt svenska. För vad är egentligen mest svenskt? Att tillåta en beroendeframkallande produkt med smaker som påminner mer om godis än tobak, aggressivt paketerad och marknadsförd för att locka unga – eller att dra en tydlig gräns? Sverige ser sig gärna som folkhälsans högborg med skyhöga alkoholskatter, knark är bajs-kampanjer och en på ytan puritansk syn på nakenhet. Trots det har vi gjort ett undantag för det vita snuset, som glidit igenom alla regleringar.
Det råder en diskrepans mellan vad vi utger oss för att vara och vad vi faktiskt är. Vill vi fortsätta vara tråkiga men hälsosamma och skydda individen från beroenden, eller ska vi skydda marknaden som skapar samma beroenden? Frankrike har valt det förra och Sverige har valt att blunda. Kanske för att det vita snuset är inhemskt, kanske för att den passar vår självbild som pragmatisk i stället för principfast.
Jag säger inte att fem års fängelse för en prilla är rimligt men vår egen hållning är inte så självklar som den alltid varit.
Jimmy-Ray Rastbäck är frilansskribent och ämneslärare.
Café Bambino: Amerikanska män, Open AIs mördarrobot & dataslavar
