Hoppas att fler ser vad Kirunaborna offrar
Omställningen sker mitt i människors liv
På förhand var det lätt att fastna i det fantastiska med flytten av Kiruna kyrka. 40 meter bred, 35 meter hög! 672 ton tung – någon i sociala medier påpekar att det är 200 ton mer än vad en rymdstation väger. På 224 hjul, styrda av hydraulik!
Men när jag väl såg tv-bilder på den rullande kyrkan var det inte ingenjörskonsten jag tänkte på – i stället blev jag märkligt rörd. Man behöver inte vara kristen eller troende för att se kyrkan som en stads riktmärke, en fast plats öppen för alla. Att se kyrkan i rörelse blixtbelyste vad det är Kirunaborna faktiskt offrar i det som lite eufemistiskt kallas samhällsomvandlingen – de ger upp den fasta platsen, för många människor bokstavligt talat helig. I Aktuellt intervjuades kyrkoherden Lena Tjärnberg vid den för natten parkerade kyrkan, mitt på en breddad väg där hon vanligtvis kör till jobbet. Hon sa just det, att när hon såg byggnaden så här så var den inte längre helig. Men den skulle bli det igen, framåt julen 2026 när den åter öppnas för kirunaborna.
Kanske förstärktes min egen känsla av att jag nyss varit i min egen barndomsstad Boden, och sett hur omgivningarna har stöpts om av det stålverk som byggs där. När dess torn nu börjar resa sig i skogarna utanför stan känns det plötsligt bra mycket närmare än man kunde föreställa sig när man bara såg skisser. Det ska också kopplas ihop med infrastrukturen för frakt av malm och stål – bland annat kommer en ny järnväg att stryka förbi skogskyrkogården där min pappa vilar. Jag pratade om saken med min bror, som också kommer att få tågen inpå villaknuten, och vi var överens om att det nog trots allt hade varit okej för pappa. Han rörde sig mycket i de skogar som nu är borta men han hade tyckt att det var rätt av Boden att satsa, han hade varit nyfiken på projektet. Och vad är alternativet?
Så resonerar alla jag pratar med. Man suckar över förlorade strövområden, den tunga trafik bygget genererar, förstörda vyer – men man hoppas på det bästa. Precis som den Kirunabo som också intervjuades i Aktuellt i går: ”Kyrkan stod ju på en mycket finare plats än den som den nu hamnar på, men det kanske blir bra ändå”.
Flytten av Kiruna – till stor del rivningen av Kiruna – har pågått i 20 år nu. Berättelsen om den har ägts av LKAB, målats i ljusa färger och andats framtidsoptimism. Men flytten av kyrkan påminner oss om att det finns rötter också, och att hur varsam man än är kan man inte få med sig precis allt. Jag kommer på mig själv med att önska att fler svenskar faktiskt varit i Norrbotten, då och nu, och kunde se skillnaderna, se vad de offrar där uppe. Att man tänker på dem när man pratar om grön omställning, när det kommunala vetot diskuteras, när gruvor ska öppnas och uran brytas. Att det inte sker i ett vakuum utan mitt i människors liv – och historia.