Frihet och fasa i Mare Kandres oförtöjda värld
Skogen är kall och kuslig i ”Vilse” på Malmö stadsteater
Publicerad 2025-09-21
”Vilse” på Malmö Stadsteater
Två flickor är i skogen. Kanske har de gått vilse, kanske vill de inte bli hittade. Kanske har de flytt. Bort från den plågsamma övergången mellan flicka och kvinna, ett av författaren Mare Kandres stora och suggestiva teman. Kortpjäsen ”Vilse” kom 1986 och är den enda pjäs av Kandre som uppfördes medan hon levde. Kandre gick bort 2005, bara 42 år gammal, men hennes författarskap hade redan då satt ett outplånligt egensinnigt avtryck i svensk 90-talslitteratur och det som skulle följa därefter.
Skogen lockar som fristad men skrämmer också. Flicka 1 och flicka 2 har varandra men måste som kvinnor bli avskilda och bestämda för att undgå vanmakt och rädsla. Den ena flickan är redan lite sådan. Bestämt säger hon att hon vill vara ifred. Den andra flickan drömmer lite om att möta en man, kanske där i skogen. Han ska ta i henne och ge henne känslan av att slutligt vara närvarande.
”Vilse” på Malmö Stadsteater är ett välkommet initiativ av skådespelarna Nina Togner Fex och Katarina Lundgren-Hugg. Det är en samproduktion mellan Malmö Stadsteater och Dramaten, där föreställningen senare kommer visas. I Malmö spelas den på Studion högst upp i Hipp-huset.
Engagemanget i texten är påtagligt i det finkalibrerade spelet. Uttryck för utsatthet och inåtvändhet växlar, fysiska utbrott övergår i en känsla av att någonting trots allt bränt inne.
En klar poäng är att flickrollerna görs av de drygt medelålders skådespelarna. Deras blommiga klänningar, svarta läderjackor och kängor känns både retro och mittfåra. Båda tuggar tuggummi och det är bara färgen på deras långa hår som skiljer dem åt. Sammantaget äger spelet något av en tidlöshet, trots att perspektivet är så påtagligt fixerat vid ett lätt punkigt vuxenblivande.
Det är ändå inte på symboler och djuppsykologiska dyk som spelet lever. Dialogen händer obesvärat av bildspråket. Situationen i skogen är det som råder. Och nattens kusliga och kalla skog är värre än dagens. Katarina Lundgren-Hugg våndas och gnyr som ett övergivet barn. Nina Togner Fex prövar henne hårt mot att inse att hon inte ens kan vägen hem. De är och förblir i skogen och som i den vackra/grymma sagan är värld och språk oskiljaktiga i texten.
De vill inte vända åter. Men är de ens saknade? De inledande orden i ”Vilse”: ”Ingen vet var vi är nu” rymmer både frihet och fasa. Är flicka 1 och 2 kanske så utan betydelse att ingen minns eller bryr sig? Frågorna är för realistiska för att platsa i Mare Kandres oförtöjda värld men känslomässigt väcker situationen sådana tankar. Så är ”Vilse” en ungdomspjäs, men långtifrån bara det.
