”Titta på mig – det finns inget dolt i mitt anus”
Anja Suša regisserar Martin Crimps pjäs med full kraft
Uppdaterad 2025-10-06 | Publicerad 2025-09-21
”Republiken Lycka” på Uppsala Stadsteater
Det börjar rätt dåligt. Till höger står det där tryckkokande middagsbordet med julkalkonen, som man sett en miljon gånger. Till vänster en fåtölj och bokhylla med ganska avancerade titlar, vilket ska visa att detta är en familj med intellektuella ambitioner. Men det är det så klart inte.
Farmor (Anna Carlson), skrudad som Lilla Fridolfs argsinta hustru Selma, är en pensionerad läkare som just handlat porr till sin man, entreprenören och lurendrejaren (Göran Engman). Deras son, som ser ut som nidbilden av en bilhandlare, har nåt pappersjobb och barnbarnen är lika kyliga, pantade och vulgära som resten av familjen.
In kommer morbror Bob med incestuösa undertoner, är han månne pappan till det där barnet som den tonåriga systerdottern väntar? Så långt är den brittiske dramatikern Martin Crimps politiska satir, skriven fyra år före Brexit men ”lika aktuell som någonsin”, allt annat än ”sylvass”. Familjen är bara konstig, att den skulle representera ”den ekonomiskt pressade medelklassen” är svårt att se.
Men så gör Bobs fru Madeleine entré, en avatar som Natalie Sundelin gör så ruskig att jag blir rädd på riktigt. ”I never go deep”, sjunger hon (det är synd att inte även sångtexterna översatts).
Nu händer det nåt. Allt bryts upp. Skådespelarna krånglar av sig sina kroppsstrumpor, plasthänder och peruker, de blottar sig in på bara skinnet. Packade i samma lilla hall eller badrum – nu funkar scenografi och kostym utmärkt väl – pratar och sjunger de desperat om sin egen individualitet och originalitet:
”Det är jag som skriver manuset till mitt eget liv, jag upprepar aldrig nån annan, du är en fitta, du en rasist, du en homofob, titta på mig, jag är viktlös, jag tillhör ingen grupp, min lön är inte politisk, det finns inget dolt i mitt anus. ”
Anja Suša har med full kraft regisserat fram vår tids sorgliga absurditeter, våra kollektiva pinsamheter. Den jagcentrerade medelklasskulturen som tema visar sig inte alls vara uttröskat, det här är verkligen smart och träffsäkert, ja, originellt på riktigt.
På scenen jobbar de som satan, svetten rinner, alla är bra, det är en sån här afton när man tänker att det verkar väldigt roligt att vara skådespelare.
Sista akten sitter de döda runt kalkonen. De enda som överlevt är morbror Bob och avatar-Madeleine, som gestaltar all omänsklig övermakt. Hon domderar med förment vänligt tilltal, visar vägen, talar om för Bob hur han ska uppföra sig, tänka och känna. Han är änglig och tafatt, men vilka möjligheter har han att göra motstånd? Jag drabbas av en stark ömhet för Bob. För oss alla.
Till slut blev det här en sån där teaterafton när det känns roligt även att vara publik.
