En passionerad hyllning till konsten och musiken
Operan om Selma Lagerlöf påminner om kulturens forna status
Uppdaterad 2026-03-13 | Publicerad 2026-02-27
”Selma och en vacker saga från en lycklig tid” på Wermland opera
En fin grej med konst är att när den släpps fri så kan den förvandlas till vad som helst när den når sin publik. Som när Selma Lagerlöf hör Brahms klarinettkvintett och plötsligt hamnar mitt i ett sorgligt minne från uppväxttiden när familjen blev av med Mårbacka gård. Kognitionen blir genom konsten till materia.
Operan om Selma Lagerlöf med musik av Mats Larsson Gothe och text av Maria Sundqvist är ett lokalpatriotiskt beställningsverk med anledning av att Wermland opera fyller 50 år. På premiären är det packat med branschfolk i bänkraderna, och kungaparet är på plats med vederbörliga ritualer för oss undersåtar att lydigt rätta oss efter. Jag har aldrig varit med om ett liknande pådrag vid en operapremiär förr, men jag unnar Wermland opera det.
För verket, med den bökiga titeln ”Selma och en vacker saga från en lycklig tid”, har Maria Sundqvist dykt ner i författarens brevväxling med friherrinnan Henriette Coyet. Denna bekantskap började sent i livet för dem båda, och utvecklades till en vänskap som varade ända till Lagerlöfs död.
Det finns som synes ingen direkt konflikt som drar åt någon dramaturgisk riktning, mer än ett gräl mellan Selma och ”Ette” om den sistnämndas politiska aningslöshet i det sena 1930-talets Europa. Men bråket reds ut off stage och det dröjer inte länge innan ett kalas tar vid. Nej, det finns inga stora dramatiska brännpunkter mer än en lågmält innerlig vänskap. AnnLouice Lögdlunds röst passar väl ihop med Selma Lagerlöfs något inåtvända temperament, medan Katarina Giotas som Henriette Coyet har en extrovert och explosiv dramatisk projektion.
Helle Damgårds scenografi och Johannes Ferm Winklers videodesign ger en effektiv dynamik åt den annars ganska statiska brevväxlingen. Med videoprojektioner förflyttas vi från Grünewaldsalen i Konserthuset till salongerna på Torups slott och till Selmas ungdomsår på Mårbacka bland höbalar och höströda träd.
Om det nu finns något drama så ligger det i stället och pyr på ett emotionellt plan.
Klarinettisten Emil Jonason får en alldeles egen roll, som en välvillig Pan-figur som vallar Selma genom minnena av ett långt liv som uppburen författare – ledamot i Svenska Akademien och Nobelpristagare, minsann – men även av sorg av att inte vara en flicka som blev vald till dans under ungdomstiden. Det är ett slags maktfråntagande som i ålderdomen sätter sig hos Selma i form av skrivkramp. När Ette väljer Selma – bjuder upp henne till dans – förlöses skrivförmågan ånyo.
Mats Larsson Gothes musik är smakfullt kryddad med musikaliska referenser – så klart hänvisas flitigt till Brahms stråkkvintett för klarinett – men även folkmusikaliska element är framträdande. Det är melodiöst och klart, med små infall av synkoperade slagverk eller sinnrika melodiska figurer i bland annat träblåsen.
Mer än en opera om Selma Lagerlöf så är det här ett verk som handlar om en glödande passion för litteraturen, konsten och musiken. På sätt och vis är den här uppsättningen, med hela inramningen och det pådrag som pågick under premiärkvällen, en kulturpolitisk appell. Selma Lagerlöf ingick i ett socialt sammanhang där kulturlivet var viktigt för societeten och kungligheterna, men hur står sig kulturens status i dag? Det är i varje fall vad jag får med mig av den här föreställningen.
Prenumerera på nyhetsbrevet om scenkonst: Premiärlejon & Scengångare
