Samhället är hårt för upproriska Anette, 60+
Långt ifrån feelgood i Malmö Dockteaters nya uppsättning
Publicerad 2025-09-28
”Anette, du är huvudrollen i din egen film” Malmö Dockteater
En kvinna 60+ ser en film på bio och blir så påverkad att hon säger upp sig från jobbet, lämnar sin man och satsar på det hon gjorde då hon var ung och konststuderande. Det kunde vara upptakt till en feelgood men det går inte så bra för Anette, trots att alla säger att de gillar hennes mönster när hon visar upp dem. Exmaken Jan bor dessutom kvar i lägenheten och säger att aktierna är hans.
Anette håller masken och biter i det sura äpplet. Det var ju hon själv som valde att bryta upp från ”låtsaslivet”. På andra sidan tryggheten är ju också allt på riktigt. Kompisen vill inte att Anette ska bo hos henne längre och sonen vill inte veta av henne. Inte ens på gamla arbetsplatsen vill de ha henne tillbaka som inhoppare.
Erik Holmströms nya på Malmö Dockteater ser ut som ett steg ut ur den tidigare interna teatervärlden med det egna alter egot i plågat fokus. Nu handlar det ju om Anette. Men vardagen är sig ändå hyfsat lik på scen med problem och överraskningar i stort och smått. Scenerna är många och dockorna varierar i skala från hand- till barnstorlek. Alla är de lite beige och murrigt bruna i mjukisbyxor. I bakgrunden en liten dockkör som repeterar i ett försvinnande förenings-Sverige. Som vanligt hänger det på den livfulla ljussättningen hur publikens uppmärksamhet riktas.
Skådespelarna Kajsa Ericsson och Erik Olsson gör samtliga roller på scen, det vill säga för dockorna och uttalar deras repliker. Det är så otroligt koordinerat och inlevelsefullt gjort att man nästan glömmer bort att det inte är skådespelarnas egna kroppar som agerar. Rösterna bär de personliga tonfallen, känslorna och gesterna och lägger något extra förtrollande till. En gondol driver likt en mörk ledstjärna förbi.
Anette är individen som vill satsa på sig själv. Rollen är den självklara huvudpersonens. Men föreställningen vore inte Malmö Dockteaters om inte den myllrade av andra personer som påverkar och villkor som sätter gränser. Inte så enkelt att göra verklighet av drömmar. Det kostar 20 000 att fixa tänderna och att Anettes visitkort får beröm leder inte till betalt jobb. Det låter bra när folk pratar, som om de bryr sig och vill hjälpa till, men efterhand hörs jargongen. Samhällets villkor är stenhårda. Var och en är sig själv närmast när det kommer till att överleva. Och var och en är ensam.
Låter det sorgligt stämmer det. Urscenen för Anettes upproriska uppbrott kommer åter i slutet - ensam utomhus på en bänk. ”Nessun dorma”, den segervissa arian ur operan ”Turandot”, Pavarottis signaturaria, ljuder och ekar fantastiskt i Erik Enockssons uppbrutna arrangemang, med mässingsinstrument och i smäktande ackord under hela föreställningen. ”Ingen må sova” – det är lätt att i den romantiska klangbilden uppfatta uppmaningen till uppbrott, trots allt. Ensam på bänken sitter Anette. Det snöar och det är jul. Vinnare eller förlorare, avgör hon själv? Det är vackert.
