Global satsning med utsatta barns berättelser
Inkluderande och tonsäkert när ”Gudarnas väktare” får svensk premiär i Parkteaterns duggregn
Uppdaterad 2025-08-03 | Publicerad 2025-08-02
”Gudarnas väktare” på Parkteatern/Unga Klara
Barn i alla länder har minst en sak gemensamt — deras liv styrs av vuxna. Denna insikt har fått Unga Klara att ingå ett konstnärligt samarbete med teatrar i tio andra länder för att göra en föreställning om barns syn på vuxenvärlden.
Utifrån intervjuer med barn och ungdomar i de elva länderna, i fem olika världsdelar, har dramatikern Erik Uddenberg skrivit pjäsen ”Gudarnas väktare”. Urpremiären ägde rum i Turkiet i maj och den norska upplagan hade premiär i juni.
När det nu är dags för Sverigepremiär på Parkteaterns lilla scen Under Eken i Galärparken, skulle man nästan kunna tro att någon har råkat förtörna vädergudarna. Regissör Gustav Deinoff hälsar oss välkomna med en introduktion av detta globala projekt och förklarar att alla teatrar som medverkar har olika förutsättningar att både repetera och spela: ”Här spelar vi till exempel utomhus i regn”, skojar han tappert.
Unga Klara har alltid nära till leken och är inga fegisar. De två skådespelarna i blåa mjukiskläder verkar också helt obrydda av såväl duggregn som den hängivna premiärpublikens prasslande regnställ.
På och runt den lilla scenen ger Yohannes Frezgi och Rita Lemivaara kropp åt ett flödande potpurri av barnröster. Tonarten är välfunnen när de i ett utåtriktat och inbjudande tilltal bjuder på fragmentariska historier om hur det är att vara liten i en stor värld som domineras av vuxna. Med lekfulla byten av såväl kostym som roller blir det också enorm spännvidd på graden av utsatthet som gestaltas.
De vuxna, säger en av rösterna, är som gudar med ett eget rike, och en dag ska barnen också få komma dit in. Men tills dess är de helt i vuxenvärldens våld. För, ja, även vuxnas våldsamheter kommer givetvis på tal, om än i en förhållandevis lättsam ton: ”Sluta prata om mördare, tänk på att det sitter barn här!”
En flicka hatar sin farmor för att hon bestämt över hennes huvud att hon inte får söka jobb som barnskådespelare. En annan drömmer om att studera men hennes föräldrar har bestämt att hon ska gifta sig och har redan utsett en fästman. ”Min pappa slår mig” säger en pojke. En annan avslöjar hur han ofta ljuger och gråter för att få sin vilja igenom. En tredje har skrämts till tystnad för att inte berätta om övergreppen som farbrodern utsätter honom och hans systrar för.
Den samspelta duon citerar såväl tänkvärda visdomsord som gamla klyschor. ”Håll dig alltid väl med den som har nyckeln till din framtid”, har ett barn till exempel fått inpräntat, och att det är autentiska barns ord som spelas upp betonas när lappar med direktcitat dras upp ur en hatt.
I barnens ögon framstår vi vuxna, med all rätt, som rätt konstiga. Vi säger ofta säger en sak men gör en annan. ”Varför fattar inte de vuxna att vi kan se rakt igenom dem?” är en fråga som säkerligen träffar barn och vuxna i publiken på olika vis.
Liksom för att understryka att det här är ett verk vi alla kan reflektera oss i, stora som små och med olika bakgrund, går skådespelarena runt i publiken och håller upp små asymmetriskt formade speglar åt oss.
Så blir ”Gudarnas väktare” en både tänkvärd och inkluderande föreställning som, trots att teater är möjligheternas konstform, nog ändå kommer att göra sig mycket bättre inomhus, utan regn, under höstens klassrumsturné.
