Det är tydligt att han inte är ett viktigt barn
Mitt barn är spårlöst försvunnet.
För två år sedan gjorde han sin sista skoldag.
Avslutade han sin korta skoltid med en lektion i svenska? Så vill jag minnas det. Jag ser framför mig hur han tragglade med orden. Stavas hadde så, mamma?
Lärarna har knappt reagerat, ingen orkar riktigt bry sig om var han är eller i vems omsorg. Ett barn hit eller dit.
Det går knappt att göra den här poängen mer övertydlig.
Det där skulle aldrig hända – inte mig.
Om mitt barn är tio minuter sen till skolan kommer första plinget i mobilen.
Om jag har missat att sjukanmäla, hör lärarna av sig: Var är ni, är allt okej?
Mina barn går i en helt vanlig kommunal skola. Jag känner mig fullständigt trygg i vetskapen att någon skulle reagera om ett av dem inte kom dit. Skyddsnätet skulle aktiveras. Sådant står skrivet i själva samhällskontraktet.
Lek med tanken att ett barn plötsligt skulle försvinna från en av landets elitskolor, låt säga Stockholmsbaserade Campus Manilla. Skulle en enda sten lämnas ovänd då? Jag tror inte det.
Är du från rätt gata i stan är samhällets resurser redo.
Det är ett faktum som kommer med en närmast outhärdlig smak av orättvisa.
Barn i utsatta områden, i synnerhet muslimska barn, lever i en annan verklighet. Dem vill samhället knappt ta i ens med tång. Det är det enda sättet jag kan tolka Aftonbladets granskning om de försvunna barnen.
Warsame har varit försvunnen i nästan fyra år. Han var troligen nio när han senast kom till skolan. I dag vet inte en enda myndighetsperson om han får den utbildning han förtjänar – eller var han befinner sig. I Kenya, troligtvis, men vad gör han där? Han är både folkbokförd och född i Sverige. Ingen har varit i kontakt med honom. Halvårsvis görs nya, vad jag tolkar som avmätta, försök att nå honom.
Men det är tydligt att Warsame inte är ett viktigt barn. Vet någon enda person i samhällets tjänst hur han fördes bort? Vad sa han själv när det hände?
Är Warsame inte svensk nog?
Den sociala trygghet som Sverige stoltserar med lever på gamla meriter.
Inget barn ska gå hungrigt, alla ska få kompetent och säker vård, och alla har rätt till utbildning. Inte bara rätt till förresten – grundskolan är lagstadgad. Men det tycks i ärlighetens namn bara gälla vissa.
En artikel i granskningen börjar ”Ingen vet hur många barn som förs ut ur Sverige varje år”.
Om barnen hetat Oskar, Nils, Ellie eller Ingrid: hade vi vetat då? Något säger mig att vi hade det.
I samma granskning får vi läsa om hur tonårsflickor fattar mod och slår larm om missförhållanden i hemmet – men hur det system de vänder sig till sviker genom att aldrig följa upp hur övriga barn i samma familj har det.
Är syskonen inte kvar i Sverige? Oj, vilken otur, då kan vi tyvärr inget göra.
Den största lögnen är den om allas lika värde.