Allmänläkaren och obducenten kan få upprättelse
Det finns en liten möjlighet för allmänläkaren och obducenten att få upprättelse.
Om inte annat är det glädjande att två av Sveriges skickligaste advokater ska vända på varenda sten.
Efter att den utomordentliga dokumentärserien ”Det svenska styckmordet” sänts i SVT har det rimligen gått upp för de flesta att de två läkarna inte har någonting med Catrine de Costas död att göra.
Teet Härm och Thomas Allgén utsattes för grova övergrepp av staten och har i snart 40 år levt utstötta och isolerade, åldrade i förtid, i en mardröm utan slut.
Brottmålsadvokaterna Thomas Olsson och Filip Rydin, två av de bästa i branschen, ska nu sätta sig in i denna obehagliga historia och se om det finns något sätt att hjälpa männen.
I TV 4 i går morse förklarade jag självsäkert att den enda chansen till någon slags gottgörelse för dem är att justitieminister Gunnar Strömmer tar sig i kragen och beviljar dem skadestånd.
Det handlar närmare bestämt om ”ex gratia”, en sällan använd möjlighet för regeringen att gottgöra människor som staten har skadat.
Förhastat av mig, förhoppningsvis. Möjligen finns en annan väg. Jag återkommer till den. Låt mig först få berätta om det omfattande material som advokaterna ska gå igenom:
En skandalös tingsrättsdom där männen friades för mord men i domskälen fälldes för styckning, ett brott de inte var åtalade för. En infam formulering som ödelade läkarnas liv. Skyldiga i allmänhetens ögon, men eftersom de formellt friats kunde de inte överklaga.
En likaledes anmärkningsvärd dom i Kammarrätten, där Socialstyrelsens beslut att återkalla Härms och Allgéns läkarlegitimationer fastställdes. Även denna instans konstaterade att de styckat kroppen, men på andra grunder än de tingsrätten hade.
Utöver dessa domar finns ett antal icke beviljade ansökningar om resning samt ett misslyckat försök för männen att få 40 miljoner kronor i skadestånd.
Skadeståndsanspråket drevs som stämning mot staten och resulterade i en dom i Attunda tingsrätt 2010 i vilket den konstaterades 27 fall av felaktig myndighetsutövning av mer eller mindre allvarligt slag under processernas gång.
Ändå blev det ingen ersättning. Domstolen ansåg att läkarna inte lyckats bevisa att det var alla dessa misstag som ledde fram till att de fick sina liv förstörda.
Det är intressant att återvända till denna dom. Bland annat framgår där att vittnesmål från personer som sett Catrine da Costa efter pingsthelgen 1984 mystiskt försvann ur förundersökningen.
Om dessa vittnen har rätt hade åklagarens påståenden om att männen mördade da Costa under storhelgen fallit.
Domstolen anser detta vara viktigt:
”Enligt tingsrättens mening borde de ovan angivna förhören, vilka avsåg uppgifter om Catrine da Costas förehavanden i nära anslutning till hennes försvinnande, uppenbarligen ha redovisats i förundersökningen och vid den senare hanteringen”.
”Uppenbarligen”. Det är så här här försiktiga jurister uttrycker sig när de anser någonting vara åt helvete.
Det fortsätter på samma vis. Två avgörande beståndsdelar i åtalet var allmänläkarens exhustrus samtal med parets lilla dotter samt det så kallade fotohandlarparets vittnesmål.
Attunda tingsrätt muttrar missnöjt om dessa två ”bevis”. Formella fel har begåtts och vittneskonfrontationerna med fotohandlarparet, som blev avgörande för indragna läkarlegitimationer, var så dåligt genomförda att deras berättelser ”borde ha bedömts med viss försiktighet”.
Advokaterna och deras klienters ena möjlighet är resning för kammarrättsdomen om legitimationerna. I teorin genomförbart, men i praktiken svårt. En ny rättegång går knappast att genomföra, då de flesta inblandade personerna antingen är döda eller mycket gamla.
Ett mer realistiskt alternativ är det jag var inne på i början av denna kolumn, att regeringen kompenserar männen. Så gjordes exempelvis då de två bröderna som felaktigt av polisen pekades ut för att ha dödat fyraårige Kevin 2022 fick upprättelse.
Men det föregicks av att åklagare konstaterat att polisen gjorde fel som gav barnen skulden.
Om justitieminister Strömmer fattar ett beslut av det här slaget har han i praktiken kört över Kammarrätten. Vilket han sannolikt inte har lust med.
Han borde givetvis göra det, men vad politiker borde göra och vad de gör har som bekant en tendens att inte sammanfalla.
Situationen är med andra ord inte alldeles hopplös.
Låt oss dock vara på det klara med att det sannolikt inte finns någon upprättelse att få för det grövsta justitiemordet i modern svensk historia.
