Hipsterrelationen hettas upp med handbrännare
Från matporr till relationsgnissel i närgånget radhusdrama
Uppdaterad 2025-09-28 | Publicerad 2025-09-27
”Fetungen” av Henrik Bromander, Banditsagor
Så inbjudande harmonisk bostaden är. Ljus, luftig och naturnära, varma färger. Till och med en liten trädgård på baksidan. Fanny och Pål är lika ljusa de! Bara så förälskade och glada över att tillsammans satsa på det mysiga radhuset på Klaragatan. Från att de vrider om husnyckeln i låset pärlar det av lyckliga fniss och roliga upptäckter. Vi i publiken sitter på långbänken utmed väggen i vardagsrummet. Iakttagare på mycket nära håll.
Banditsagor i Malmö är kända för att spela sina föreställningar på andra platser än vanliga teaterscener, och för att samarbeta med författaren Henrik Bromander. Tidigare har en före detta bartenders monolog utspelat sig på en bar, och en pjäs om serveringspersonal på en restaurang. I ”Fetungen” är det paret Fanny och Pål som flyttar in i ett radhus i Sofielund i Malmö.
De träffades på en matlagningskurs men det är Pål (Ludwig Bertling Wiik) som fortsätter odla sitt jättestora matintresse. Han är mannen som kan sin bagna càuda och vet mycket om skillnaden mellan sardeller och ansjovis. Fanny (Astrid Tägt) gillar också mat men själv försöker hon framförallt hinna med yogan och motionen efter jobbet.
Henrik Bromander krockar de kanske mest hipster-typiska djupintressena, matlagning och motion, med frågan vad som händer när ett par får barn. Det finns ju inga gränser för hur långt Pål kan driva sin version av en jordnötsmacka. Inte bara hallonsås där fröna silats bort utan också precision med handbrännaren för att smälta lardon på mackans topp. Det är både fascinerande och skrattretande att lyssna på Ludwig Bertling Wiik. Men också rörande, han vill ju bara väl och blir bara så väldigt upptagen på vägen. Fannys idé med Påls matlagning på nätet är ju något positivt men blir liksom för mycket.
Bromander är en mycket skicklig gestaltare av samtida unga relationer. Hur två som älskade varandra så mycket ändå glider isär kommer i ”Fetungen” i form av lätt kronologisk realism. Oskar Stenströms regi är känslig och lämnar välavvägt spelrum för antydningar och övertoner.
Sceniska övergångar gör omärkliga hopp i tiden och snart är de två tre i radhuset. Det är svårt att få lilla Manda att sova, att hinna med, också varandra. Att någon är ensam uppe på natten framträder thrillerlikt mot bakgrund av den tidigare tvåsamheten. Vad är det egentligen som är på gång? Ljudet av frysens is-skrap är förvisso vardagligt men plötsligt också laddat och vasst.
Vi ser Påls omsorger, överväganden och slutliga val på så nära håll i Ludwig Bertling Wiiks spel att det nästan gränsar till medberoende. Han är hemma i radhuset och gör sina minutiösa förberedelser för det som ska ätas. Fanny kommer rushig från jobbet och är både otålig och hungrig. Hon slukar i ett nafs både sin och Påls lilla utsökta matboll medan han nattar Manda.
En förstår vart det är på väg med förhållandet samtidigt som det är sparsamt med det gamla vanliga relationsgnisslet. Det är här mer i tomrummet efter den intensiva gemenskapen som sorgen och ödsligheten slår rot. Och barnet Manda som blir tonåring, hur ska hennes problem tacklas av föräldrarna? Den frågan hänger mest akut i luften efter de nittio närgångna minuterna med ”Fetungen”.
